Xrfgtjtk

.mw-parser-output .infobox{border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;color:black;margin:.5em 0 .5em 1em;padding:.2em;float:right;clear:right;width:22em;text-align:left;font-size:88%;line-height:1.6em}.mw-parser-output .infobox td,.mw-parser-output .infobox th{vertical-align:top;padding:0 .2em}.mw-parser-output .infobox caption{font-size:larger}.mw-parser-output .infobox.bordered{border-collapse:collapse}.mw-parser-output .infobox.bordered td,.mw-parser-output .infobox.bordered th{border:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless td,.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless th{border:0}.mw-parser-output .infobox-showbutton .mw-collapsible-text{color:inherit}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow th{border:0;border-top:1px solid #aaa;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow th{border:0;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.geography{border:1px solid #ccd2d9;text-align:left;border-collapse:collapse;line-height:1.2em;font-size:90%}.mw-parser-output .infobox.geography td,.mw-parser-output .infobox.geography th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow th{border:0;padding:0 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow th{border-top:0;border-bottom:solid 1px #ccd2d9;padding:0 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .maptable td,.mw-parser-output .infobox.geography .maptable th{border:0;padding:0}

Tyska demokratiska republiken
Deutsche Demokratische Republik (DDR) (tyska)
← 1949–1990 →
Flagga	Vapen
Valspråk: ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” (Proletarier aller Länder, vereinigt Euch!)
Nationalsång: Auferstanden aus Ruinen
Huvudstad	Östberlin
Språk	tyska
Statsskick	folkrepublik
Sista ordförande i statsrådet	Sabine Bergmann-Pohl
Sista ordförande i ministerrådet	Lothar de Maizière
Bildades	7 oktober 1949
– bildades ur	Sovjetiska ockupationszonen
Upphörde	3 oktober 1990
– uppgick i	Förbundsrepubliken Tyskland
Areal	108 179 km²
Folkmängd  – befolkningstäthet	16 675 000 (1988) 154 inv/km²
Valuta	Mark der DDR (DDM)
Tidszon	UTC +1
Nationaldag	7 oktober
Landskod	DD
Landsnummer	37

Östtyskland, officiellt Tyska demokratiska republiken (tyska: Deutsche Demokratische Republik, ofta förkortat DDR, under tidigt 1950-tal på svenska även TDR^[1][2]), var en stat som existerade från 1949 till 1990 i den tidigare sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. Landet var medlem i både Warszawapakten och Comecon. Staten upphörde att existera den 3 oktober 1990 då dess delstater, som tidigare under året hade ansökt om inträde i Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland), återförenades med Västtyskland. I dagligt tal kallas det enade landet för Tyskland. Det officiella namnet är Förbundsrepubliken Tyskland.

Från 1949 till 1960 var Wilhelm Pieck president och därefter kommunistpartiet SED:s generalsekreterare, Walter Ulbricht. Även om den formella makten över landet vid den här tiden fortfarande låg hos Pieck, var Ulbricht redan vid det här laget de facto landets ledare. 1971 ersattes Ulbricht som ledare för DDR av Erich Honecker. De sista månaderna av DDR:s existens styrde Egon Krenz och Gregor Gysi SED. Under de sista månaderna av landets existens (alltså huvudsakligen under 1990) styrde inte SED landet då de förlorat sin ledande ställning under valen till Volkskammer som hölls samma år.

Geografi |

Östtyskland omfattade ett varierande landskap med bland annat stora delar av vad som historiskt varit Tysklands stora jordbruksområde. Landet avgränsades och genomkorsades av flera stora floder, främst Elbe, Spree, Oder och Neisse. Bergsområden fanns främst i Thüringen och Sachsen. Harzbergen i Thüringen är alltjämt ett centrum för skidåkning. I Erzgebirge bedrevs omfattande gruvbrytning.

Historia |

Tysklands historia
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989–1990)
Efter återföreningen (från 1990)
Tyskland-portalen v • r

Östtysklands tidiga år |

Den 7 oktober 1949 grundades staten Deutsche Demokratische Republik, Tyska demokratiska republiken, förkortat DDR, i den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Merparten av DDR territorium hade innan andra världskriget tillhört Fristaten Preussen. DDR kom därmed ofta bli förknippade som "Rotes Preussen" (Röda Preussen) i västvärlden ^[3][4][5]. Efterkrigsåren dominerades av nöd och små resurser. Redan under åren som sovjetisk ockupationszon började Sovjetunionen tömma Östtyskland på olika tillgångar - industrier, järnvägar och annat strukturkapital som inte förstörts under kriget konfiskerades och transporterades till Sovjetunionen. Dessa resurser hade definierats som krigsskadestånd i Potsdamöverenskommelsen 1945. Till detta kom exporten av naturtillgångar, till exempel uranmalm som behövdes för Sovjetunionens kärnvapenprogram.^[6]

Efter Stalins död i mars 1953 beslöt den nya sovjetiska regimen en ny kurs som även skulle omfatta satellitstaterna i Östeuropa. Denna nya kurs innebar att socialiserings- och repressionsåtgärder inställdes, vilket även antogs av SED i Östberlin. Samtidigt behölls de höga arbetsnormerna som redan hade beslutats. Som en följd av denna politik utbröt den 17 juni 1953 ett omfattande arbetaruppror i Berlin och andra östtyska städer. Arbetare demonstrerade mot den utkrävda tioprocentiga produktionshöjningen, för bättre villkor, kortare arbetsdag och fria val. En miljon arbetare deltog i aktionen. Redan samma eftermiddag slogs upprorsmakarna brutalt ned av sovjetiska militära styrkor. Cirka 50 personer dödades och 10 000 protesterande dömdes till fängelsestraff.

1954 lades den sovjetiska kontrollkommissionen ner och Sovjetunionen deklarerade sin avsikt att ha samma relationer till Östtyskland som till andra suveräna nationer. Vid samma tid avslutades också skadeståndsbetalningarna till Sovjetunionen. I ett avtal från 1955 mellan Sovjetunionen och Östtyskland gavs DDR frihet att besluta i sin inrikes- och utrikespolitik inklusive relationerna med Västtyskland och andra stater. Sovjetunionen behöll dock i realiteten ett mycket starkt inflytande över Östtyskland. Landet förblev under Walter Ulbricht ett av de mest Moskvatrogna länderna i Sovjetunionens maktsfär. Den östtyska regeringen ville markera den tysk-sovjetiska vänskapen som en central del av den internationella kommunismen.

Utveckling från 1961 |

13 augusti 1961 började Berlinmuren (officiell östtysk benämning: "den antifascistiska skyddsvallen") byggas och markerade på ett fysiskt sätt delningen av öst och väst. Muren byggdes för att hålla kvar befolkningen som flydde till Västtyskland. DDR tappade unga och välutbildade som flydde regimen i Berlin över sektorsgränsen.

1968 antogs en socialistisk författning. Författningen klargjorde SED:s ledande roll i landet och man sågs som en socialistisk stat av tysk nation. Vidare strävade man i den nya författningen efter normala relationer och samarbete mellan de två tyska staterna. Sovjetunionen uppskattade inte Ulbrichts val och började nu föra fram Honecker som favorit.

3 maj 1971 avsattes Walter Ulbricht och ersattes av Erich Honecker. 1974 följde en ny författning som ersatte författningen från 1968. Definitionen av DDR som en socialistisk stat av tysk nation ersattes av DDR som arbetarnas och bönders socialistiska stat. Man strök också alla texter som tog upp en tysk återförening som mål. Samtidigt hade man 1970 inlett förhandlingar mellan Västtyskland och Östtyskland i Erfurt vilka ledde till ett grundlagsfördrag som fastställde ländernas relationer och möjliggjorde ett betydligt större utbyte. Det ledde också till att både Öst- och Västtyskland blev medlemmar i FN 1973. 1970-talets normalisering ledde till återförening av familjer och till att stora västtyska ekonomiska satsningar gjordes genom handel med Östtyskland. Västtyskland levererade till exempel Volkswagen Golf förmånligt.

Under 1970- och 1980-talen stagnerade den sovjetiska ekonomin och med den hela östblocket; Östtyskland var ett av de länder i öst som drabbades hårdast av den ekonomiska nedgången eftersom landets militär och statsapparat kostade mer att driva än vad landet i praktiken hade råd med. Östtyskland hade också levt över sina tillgångar genom stora projekt som Palast der Republik. Detta resulterade i bland annat matbrist och problem för landets industrier som inte underhölls och halkade efter i utvecklingen. Med åren resulterade nedgången i ett allt större missnöje bland det östtyska folket. Men trots påtryckningar och alarmerande rapporter från sina rådgivare vägrade Honecker att gå med på någon form av förändring, och nedgången fortsatte.

1981 besökte Helmut Schmidt Östtyskland för ett möte med Honecker i Güstrow men mötet gav inga framsteg. År 1987 besökte Erich Honecker som första östtyska regeringschef Västtyskland. Han mötte då förbundskansler Helmut Kohl i Bonn.

Östtyskland upplöses |

Under sommaren och hösten 1989 började allt fler östtyskar att fly landet via Ungern som öppnat sin gräns mot Österrike. Samtidigt började det östtyska folket visa sitt missnöje vid demonstrationer på måndagar med de största i Leipzig. Den 18 oktober 1989 avsattes Erich Honecker efter höstens våg av demonstrationer. Dessa blev allt mer omfattande sedan Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov förklarat att sovjetisk militär inte skulle försöka stoppa några demonstrationer. Honecker ersattes av Egon Krenz.

Den 9 november 1989 återgav politbyråmedlemmen Günter Schabowski vid en kaotisk presskonferens generalsekreterarens Egon Krenz direktiv att gränspasseringar skulle tillåtas ut ur Östtyskland. Egentligen var inte beslutet tänkt att bli giltigt direkt (och möjligen inställas om den kaotiska situationen i landet lugnat ner sig – en spekulation som inte kan uteslutas), men då en journalist vid presskonferensen frågade när beslutet skulle aktualiseras, svarade Schabowski osäkert att det enligt hans kännedom skulle aktualiseras direkt. Detta var dock inte enligt planerna hos DDR-styret. Regeringen fortsatte under tiden sitt sammanträde utan att vilja behöva störas mer.

Bara minuter efter Günter Schabowskis presskonferens hade avslutats började folk samlas vid de fyra gränsövergångar som existerade mellan Öst- och Västberlin. Det var gränsövergången Bornholmer Strasse som öppnades allra först.

Gränsvakternas befäl på denna gränsövergång, Harald Jäger, hade inte informerats av någon att gränsen skulle öppnas och försökte via telefon förgäves få uppgiften bekräftad eller dementerad från högre ort. Men enda "högre ort" vid denna tid på kvällen, denna afton var regeringen – och denna ville ju inte låta sig störas. När antalet människor (på båda sidor muren) hela tiden ökade i antal och alla hävdade att "TV meddelat" om omedelbar gränsöppning föll gränsbefälet till föga och tillät att man började släppa ut folk en och en åt gången och stämpla deras pass.

Men trycket ökade nu mycket hastigt och på grund av de stora folksamlingarna som krävde att få släppas igenom, öppnade slutligen gränsvakterna gränsen helt och hållet. Detsamma skedde bara något senare vid övriga gränsövergångar i Berlin samt mellan Potsdam och Västberlin. I glädjeyran som snart uppstod började väst- och östberlinarna att riva muren. När regeringen väl förstod vad som inträffat fanns inte längre någon realistisk möjlighet att förhindra förloppet.

Under en kort tid efter murens fall var avsikten att bibehålla Östtyskland som självständig stat, men den inledda massutvandringen till Västtyskland och ökad insikt om Östtysklands katastrofala ekonomi motiverade både Väst- och Östtyskland att inleda samtal om samgående. Parallellt inleddes intensiva samtal mellan de två tyska staterna och andra världskrigets segrarmakter Frankrike, USA, Sovjetunionen och Storbritannien för att uppnå slutgilitga fredsavtal.

Den 18 mars 1990 hölls de första och sista fria valen i Östtysklands historia. CDU segrade stort genom att lova en snabb återförening med Västtyskland. Lothar de Maizière (CDU) blev Östtysklands sista regeringschef. Den 1 juli 1990 ingick Västtyskland och Östtyskland en valutaunion. Västtysklands D-mark ersatte mark som Östtysklands betalningsvaluta. Växlingskursen för sparpengar upp till 4 000 östmark hölls med 1:1 mellan de två valutorna för att medborgarna skulle kunna ha råd att handla västerländska produkter. För belopp över 4 000 östmark gavs endast halva beloppet i D-mark.

Den 12 september 1990 undertecknades Två plus fyra-fördraget mellan de två tyska staterna och andra världskrigets segrarmakter. Därmed var de sista hindren för en tysk återförening röjda ur vägen och Tyskland fick det fredsfördrag som aldrig blev av efter kriget och som återställer landets fullständiga suveränitet. Vissa motprestationer ingick, bland annat tilläts inte Nato öva i före detta Östtyskland, krigsmakten får inte uppgå till mer än 370 000 man och Tyskland förbinder sig att inte skaffa massförstörelsevapen.

Den 3 oktober 1990 upphörde Deutsche Demokratische Republik att existera som stat, och fem nya förbundsländer samt östra Berlin (som del av Berlin) blev delstater i Förbundsrepubliken Tyskland.

Politik |

Efter krigsslutet slogs det tyska kommunistpartiet KPD och det socialdemokratiska partiet SPD under sovjetiska påtryckningar samman till Tysklands socialistiska enhetsparti, (SED). Vid sidan av detta statsbärande parti fanns fyra lagliga politiska partier: Tysklands liberaldemokratiska parti (liberalism), Tysklands nationaldemokratiska parti (nationalism), Kristdemokratiska unionen (kristdemokrati) och Tysklands demokratiska bondeparti (agrart), som sammanfördes under SED:s ledning på en enhetlig vallista, den Nationella fronten. På denna lista fanns även organisationer, till exempel fackföreningar representerade.

• Tysklands Demokratiska Bondeparti


• Tysklands Liberaldemokratiska Parti


• Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR)


• Nationaldemokratiska partiet i Tyskland

Typiskt för Östtyskland var massorganisationerna som SED:s förlängda politiska arm i samhället:

• 
  Demokratischer Frauenbund Deutschlands (DFD)


• 
  Freie Deutsche Jugend (FDJ)


• Pionierorganisation Ernst Thälmann


• 
  Freier Deutscher Gewerkschaftsbund (FDGB)


• 
  Kulturbund (KB)


• 
  Vereinigung der gegenseitigen Bauernhilfe (VdgB)

Volkskammer |

Folkkammaren (Volkskammer) var Östtysklands parlament, med 500 ledamöter valda för femåriga mandat. Folkkammaren utsåg landets regering, ministerrådet (Ministerrat) som bestod av 16 medlemmar, därav 9 ministrar, 6 vice ordförande och dess chef med titeln ministerpresident. Volkskammer utsåg även statsrådet, med 24 medlemmar, vars ordförande fungerade som landets statschef efter 1960, då landets förste president Wilhelm Pieck avled. Denna roll sammanföll ofta med rollen som SED:s generalsekreterare, vilken i praktiken drog upp riktlinjerna för landets politik. Den Nationella fronten var landets enhetliga vallista. På denna sammanfördes alla de fem legitima partiernas kandidater under SED:s dominans, vilket innebar att socialistiska kandidater i realiteten fick en majoritet av platserna i parlamentet.

Fördelningen av mandaten på partier och organisationer var konstant över en längre tid och SED kunde via sina massorganisationer alltid säkra majoriteten i Volkskammer. I valet 1986 röstade enligt statliga siffror 99,94 % av de deltagande på Nationella Frontens enhetslista, vilken var den enda lagliga, och vars sammansättning därmed smälte samman med parlamentets. Valdeltagandet var enligt uppgifter 99,74 %. Sammanlagt gav denna sammansättning SED 276 av 500 mandat i folkkammaren. Vallistans sammansättning bestämdes av SED:s centralkommitté, politbyrån, i samarbete med de övriga partiernas ledningar. I realiteten dominerades all politisk verksamhet inom Nationella Fronten och därmed också inom DDR av SED:s generalsekreterare. Politisk verksamhet utanför dessa partier och organisationer var inte tillåten.

Nationella frontens enhetslista i valet 1986:

• 
  Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 127 ledamöter


• 
  Tysklands Demokratiska Bondeparti – 52 ledamöter


• 
  Tysklands Liberaldemokratiska Parti – 52 ledamöter


• 
  Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – 52 ledamöter


• 
  National-Demokratische Partei Deutschlands – 52 ledamöter


• Statligt kontrollerade fackföreningar, främst FDGB – 165 ledamöter

Av dessa var tolv partilösa, övriga tillhörde:

• 
  Tysklands Socialistiska Enhetsparti – 149 ledamöter


• 
  Christlich-Demokratische Union Deutschlands (DDR) – två kristdemokrater


• 
  Tysklands Liberaldemokratiska Parti – en ledamot


• 
  National-Demokratische Partei Deutschlands – en ledamot

1989 skapades i samband med omvälvningarna flera nya partier som Neues Forum, Demokratischer Aufbruch och Socialdemokratiska partiet i Östtyskland. SED gjorde i sin tur om sig till Partei des Demokratischen Sozialismus.

Offentligheten |

I den östtyska enhetsstaten under SED existerade ingen fri meningsbildning och det fanns inga privata delar av samhället - allt organiserades av staten. Staten censurerade samhället genom lagar som "statsfientlig hets" och "missbruk av medierna för den borgerliga ideologin". Då staten kontrollerade böcker och tidningar, radio och TV och andra delar inom media kunde man censurera och även genomföra eftercensur och repressioner. En känd dissident blev Robert Havemann som bland annat sattes i husarrest. 1977 greps dissidenten Rudolf Bahro efter att hans regimkritiska bok "Die Alternative" getts ut i Västtyskland. Han dömdes till åtta års fängelse 1978.^[7] Bahro gavs amnesti 1979 och fick lämna DDR för Västtyskland.^[8]

I Östtyskland existerade inte politiska skandaler, vilket ses som ett tecken på diktaturen och bristen på en självständig offentlighet. Bland undantagen finns kritik runt teateruppsättningar under 1950- och 1960-talet och prästen Brüsewitz självmord genom självbränning 1976 och utvisningen av Wolf Biermann samma år. Samtidigt som den östtyska offentligheten begränsades var västtysk media och framförallt TV spridd bland befolkningen. DDR-ledningen lyckades inte driva igenom en total kontroll. Inte minst den östtyska kyrkan blev en viktig icke stats-kontrollerad organisation och senare under 1980-talet freds- och miljörörelsen.^[9]

Opposition och motstånd |

Politisk verksamhet utanför den nationella enhetslistan var inte tillåtet. Statens kontroll över medborgarna var en av de högsta i Europa och utövades genom den hemliga polisen Stasi. Stasi förföljelse av politiska motståndare innefattande internering och tortyr. Stasi använde sig också av ett utbrett system av inofficiella medarbetare, personer som angav släkt och vänner. Den politiska oppositionens största samisdat-tidskrift Telegraph ges fortfarande ut i Berlin.

Enklare förseelser av medborgare som gjorde uppror mot systemet bestraffades med konsekvenser i vardagslivet: Deras barn fick inte studera på universitet, de hamnade längst bak i Trabant- och lägenhetskö och så vidare. För grövre förseelser kom oppositionella att fängslas i högre grad än i övriga Östeuropa och många blev friköpta av Västtyskland.^[10] I efterhand har det visat sig att detta var en viktig valutakälla för Östtyskland vilken förlängde landets överlevnad. Lojalitet gentemot staten belönades dock, som det gärna populärt framställdes. Genom att göra det som staten förväntade sig kunde lojala medborgare istället få en drägligare vardag, vilket ofta presenterades i statliga medier.

I samband med DDR:s upplösning 1989 skapade oppositionsgrupperna medborgarrättsgrupper och politiska partier som Neues Forum och Demokratischer Aufbruch. Trots att DDR:s befolkning i övervägande grad var ateister eller agnostiker kom aktivister inom den lutherska kyrkan att spela en stor roll, till exempel Joachim Gauck.

Utrikespolitik |

Det centrala i den östtyska utrikespolitiken var att bli erkänd internationellt som självständig stat gentemot Hallstein-doktrinen som Västtyskland antagit. Detta ändrades i samband med Grundlagsfördraget 1972 som möjliggjorde FN-medlemskap och som en följd att flera stater, däribland Sverige, erkände DDR och upprättade ambassader i Östberlin.^[11] En viktig del i att nå internationellt erkännande var deltagandet i internationella sportturneringar och olympiska spel. På det kulturella området skapade man DDR-Kulturzentrum som en motsvarighet till Västtysklands Goethe-Institut.

Östtyskland var internationellt knutet till Warszawapakten och Comecon. Man hade dessutom tillgång till EG genom den inomtyska handeln med Västtyskland som under 1970-talet öppnades för ökad handel med väst. Under 1960-talet började DDR engagera sig i Afrika och skickade militära rådgivare till Afrika och Mellanöstern.

Typiskt för DDR var kombinera handelspolitik med militär- och infrastrukturprojekt. För DDR var detta också ett sätt att lösa de ekonomiska problemen genom byteshandel som kan liknas vid kolonialhandeln där DDR bytte vapen och lastbilar mot kaffe och andra råvaror med länder som Vietnam, Moçambique och Angola. DDR kom också att utbilda personer från dessa länder och många kom till DDR som gästarbetare.

Till skillnad från Västtyskland med sin Wiedergutmachungspolitik ersatte inte DDR offer för nazismen materiellt. DDR med få undantag gav inte tillbaka förmögenheter och fastigheter som varuhus och fabriker. Istället gav DDR extra sociala förmåner som tidigare pension och förtur till universitet för barn till offer för nazisterna. I DDR fokuserade man mer på de som varit med i den egna motståndsrörelsen i historiesynen och inte de som fallit över för förintelsen och rasismen i Nazityskland. Man gjorde skillnad på "offer" och "aktiva kämpar mot fascismen".^[12]

Relationerna med Västtyskland |

Västtyskland erkände aldrig Östtyskland folkrättsligt och betraktade det som en del av hela Tyskland och inte som utland. I den tyska författningen från 1949 klargörs målet om att ena det tyska folket i frihet med målet om en tysk återförening som långsiktigt politiskt mål. Västtyskland såg sig som den enda tyska staten och Deutsche Demokratische Republik som namn undveks ofta och istället användes den sovjetiska ockupationszonen, eller bara "Zonen". Östtyska medborgare var automatiskt berättigade att ta del i medborgerliga rättigheter i Västtyskland.

Från 1970 förbättrades relationerna genom den nya östpolitiken under Willy Brandt som ersatte den tidigare politiken knuten till Hallsteindoktrinen. DDR hade svarat Hallsteindoktrinen med Ulbrichtdoktrinen. Västtyskland erkände nu Östtysklands statsrättsligt och undertecknade Grundlagsfördraget. Länderna upprättade nu ständiga representationer (Ständige Vertretungen) i Östberlin och Bonn. Det innebar också större möjligheter för kontakter mellan öst- och västtyskar och transportavtal, Transitabkommen, följde. 1987 besökte en östtysk ledare, Erich Honecker, för första och enda gången officiellt Västtyskland.

Den östtyska synen på en tysk återförening kom genom åren att förändras helt. Från att under Ulbrichts tid varit ett uppsatt mål kom detta att ändras under Honeckers år vid makten. I 1974 års författning har man tagit bort stycken som talar om återförening.^[13] Bland annat valde man att från omkring 1970 inte längre sjunga nationalsången som talade om ett enat Tyskland ("Deutschland, einig Vaterland") i officiella sammanhang.^[14] Honeckers politik kom att handla om Abgrenzung, att avgränsa (demarkera) sig som egen stat gentemot Västtyskland med Honeckers devis: medborgarskap: DDR nationalitet: tysk. Honeckers taktik att blanda en sovjettrogenhet med närmanden till väst ledde fram till avtalen under 1970-talet och Östtysklands internationella erkännande från 1973, markerat genom medlemskapet i FN.^[15]

Relationerna med Sverige |

Sverige sågs som viktigt i Östtysklands strävan mot internationellt erkännande och ett av de första DDR-Kulturzentrum förlades till Stockholm. DDR finansierade även organisationer i Sverige som arbetade för landets sak som till exempel Förbundet Sverige-DDR.^[16]

Tusentals svenska lärare svenska lärare, rektorer och annan skolpersonal på utbildning i DDR under 1970- och 1980-talet. Skolpersonal och studenter övervakades av Stasi. Lektorer DDR:s kulturcentrum i Stockholm kunde ha timanställningar vid svenska lärosäten.^[17]

Vänsterpartiet kommunisterna hade mycket goda förbindelser med DDR och dess maktparti SED. Så sent som 1989 skickade Lars Werner följande hälsning till Erich Honecker: "Vi önskar kamraterna i Tysklands Socialistiska Enhetsparti och medborgarna i DDR mycken framgång i byggandet av socialismen. Med kommunistisk hälsning [...]".^[18]

Administrativ indelning |

I den första författningen från 1949 hade DDR en federal struktur med förbundsländerna Mecklenburg, Brandenburg, Sachsen-Anhalt, Thüringen och Sachsen. Landet var redan från början starkt centraliserat. Landet kontrollerades med en stark centralstyrning och 1952 avskaffades delstaterna (formellt först 1958) och istället infördes 14 län (ty. Bezirke). Inför Tysklands återförening 1990 återinfördes delstaterna.

Enligt den östtyska författningen var Berlin landets huvudstad (Hauptstadt der DDR). Det bröt mot den överenskommelsen som gjorts upp i Jalta 1945 av de allierade där Berlin var under fyrmaktsstatus. Formellt tillhörde alltså inte Berlin och Östberlin DDR utan de fyra segrarmakterna men efterhand blev det de facto så att Östberlin var en del i DDR och detta tolererades av västmakterna (Berlinfrågan).^[19]

Bezirk Rostock (01) Bezirk Schwerin (02) Bezirk Neubrandenburg (03) Bezirk Potsdam (04) Bezirk Frankfurt (Oder) (05) Bezirk Cottbus (06) Bezirk Magdeburg (07) Bezirk Halle (08)

Bezirk Erfurt (09) Bezirk Gera (10) Bezirk Suhl (11) Bezirk Dresden (12) Bezirk Leipzig (13) Bezirk Karl-Marx-Stadt (14) Berlin, Hauptstadt der DDR (15)

Försvar |

Östtyskland hade den "yngsta" av Warszawapaktens arméer i sin 1956 grundade Nationella folkarmé (Nationale Volksarmee – NVA). NVA var en välorganiserad, vältränad och välutrustad armé, trots att det var den näst minsta armén inom Warszawapakten. NVA präglades av preussisk militärdisciplin^[20] och uniformerna var starkt inspirerade från Wehrmacht.^[21][22] NVA:s mest kända överbefälhavare var generalerna Heinz Hoffmann och Heinz Kessler.^[23] NVA anses också ha varit den armé som var bäst tränad och utrustad i Warszawapakten. Detta är delvis sant rörande NVA:s officerare och underofficerskår.

NVA var den tyska armén som var tränad för krig, men som aldrig utkämpade ett. Den östtyska armén förbereddes för att deltaga i invasionen av Tjeckoslovakien 1968. Till slut skedde dock inte detta; man var rädd för att tysk trupp på tjeckoslovakisk mark skulle väcka till liv minnen från 1938-1939. Det hade varit första gången tysk militär genomförde operationer utomlands sedan andra världskriget. Volksarmee låg dock i reserv och var fullt beredd att rycka in vid behov och hjälpte till med logistik.^[24]

Volksmarine var namnet på den östtyska marinen med huvudort i Rostock.

Östtysklands flygvapen ingick i folkarmén som Luftstreitkräfte der Nationalen Volksarmee. Det östtyska flygvapnet flög sovjetiska MiG-plan.

Östtysklands gränstrupper var den uniformerade styrka som bemannade den östtyska gränsbevakningen från 1949 till Tysklands återförening 1990. Gränstrupperna ingick i NVA.

I enlighet med det så kallade två plus fyra-fördraget från september 1990 mellan USA, Sovjetunionen, Frankrike, Storbritannien samt Västtyskland och DDR stannade de sovjetiska trupperna kvar i östra Tyskland fram till 1992 när Östtysklands avvecklande var fullbordat. Därmed uppstod den kuriösa situationen att trupper från ett land som ingick i Warszawapakten var stationerade i ett NATO-land.

Ekonomi och samfärdsel |

Det östtyska näringslivet kännetecknas av statligt ägda företag inom ramen för planekonomins femårsplaner med den första planen igångsatt 1951. Det var folkägda bolag, Volkseigener Betrieb (VEB), och dels av statsägda koncerner, Kombinat. Staten tvångsförstatligade företag förutom några mindre, i regel familjeägda företag som tolererades. Inom jordbruket skapades kollektivjordbruk, Landwirtschaftliche Produktionsgenossenschaft, LPG. Det finns också exempel på tyska företag som fanns i både öst och väst: Agfa (från 1964 Orwo) och Carl Zeiss. I dessa fall tvingade varumärkesrättigheter vanligen fram namnbyten eller uppdelning av världsmarknaden.

I en kampanj 1972 förstatligades hundratusentals privata och halvprivata företag som tidigare tolererats. Sovjetunionen ville minska det privata näringslivet och tryckte på utvecklingen. Detta förde med sig ytterligare varubrist i ett land som redan sedan sitt grundande präglats av en bristekonomi. För den östtyska medborgaren var det en paradox: landet exporterade stora mängder varor men i den egna vardagen var det ständig brist i butikerna. Detta kommenterades även av Honecker - den högsta beslutsfattaren bakom 1972 års förstatliganden.^[25]

Ytterligare ett problem var kommandoekonomin under statligt styre där priserna hölls fasta utan några korrigeringar. Det fanns därmed inga incitament att producera mer än det som beordrats från statlig sida vilket också ledde till varubrist och hamstring av varor när de väl fanns på plats.^[25] Östtyskland var också på ständig jakt efter stark västvaluta i D-Mark för att kunna förbättra sin dåliga handelsbalans. En del i detta blev upprättandet av Intershop och postorderbolaget Genex. Där såldes västprodukter - men bara i utbyte mot västvaluta. Detta sortiment var omfattande med allt från kläder och hemelektronik till personbilar. 1982 hotades DDR av statsbankrutt, vilket dock avvärjdes med två västtyska miljardkrediter 1983 och 1984. Detta var en del av ett överenskommelse mellan Stasiofficeraren Alexander Schalck-Golodkowski och Bayerns ministerpresident Franz-Josef Strauß.

Uppbyggnadsfasen |

Den sovjetockuperade zonen förlorade en stor del av sin produktionskapacitet efter kriget, när Sovjetunionen i ett omfattande demontage-program monterade ner fabriker, järnvägar och dylikt och fraktade dem till Sovjetunionen. Detta ingick i det krigsskadestånd som sovjetmakten tilldömde sig själv efter andra världskriget, under vilket tyska trupper förstört stora delar av den sovjetiska infrastrukturen och produktionsapparaten.

Trots den ekonomiska åderlåtningen under 1940-talet och 1950-talet blev Östtyskland snabbt en av de viktigaste ekonomiska kuggarna i Comecon. Östtyskland byggde upp sin ekonomi med inriktning på verkstadsindustri och kemiteknisk framställning. Bitterfeld blev med sitt stora kemiverk synonymt med den kemiska industrin i Östtyskland. Ett annat känt exempel är plasttillverkningen vid Buna-Werke i Schkopau. Samtidigt bidrog den kemiska industrin tillsammans med den stora andelen kol som bränsle till stora miljöproblem.

Östtyskland tillverkade bland annat optik som kameror (Praktica) och objektiv (Carl Zeiss), sextanter, armbandsur och jaktgevär för export till väst. Från 1960-talet utvecklade man också mikroelektronik för östblocket. Inom verkstadsindustrin tillverkades bland annat personbilarna Trabant och Wartburg för Comecon-marknaden. Wartburg såldes under 1950-talet även till väst. Baade 152 blev däremot ett misslyckat försök att tillverka passagerarflygplan. Den östtyska industrin var också i hög utsträckning underleverantör till bland annat västtyska företag men det tillverkades även för Ikea. I efterhand har det framkommit att produkterna som var avsedda för Ikea tillverkades av politiska fångar i DDR.

Trots de relativa ekonomiska framgångarna förblev levnadsstandarden i öst betydligt lägre än den i väst. Det rådde brist på en stor mängd varor och långa köer blev en del av vardagen. Det blev allt mer tydligt att ekonomin hade gått i stå. Under 1960-talet gjorde de ekonomiska villkoren att man skapade ett återvinningssystem kallat Sekundär-Rohstofferfassung (SERO). Systemet gjorde att man hade en mycket hög andel återvinning om än av ekonomiska och inte miljömässiga skäl.^[25][26]

Under hela 1950-talet röstade stora delar av befolkningen "med fötterna" genom att fly till Västtyskland och Västberlin. Många var både välutbildade och befann sig i yrkesverksam ålder, och flykten hotade därmed Östtysklands framtida utveckling. Det var denna åderlåtning som ytterst drev fram bygget av Berlinmuren. När flykt till väst i det närmaste omöjliggjordes stabiliserades ekonomin under 1960-talet och mer av produktionen kunde styras över på konsumtionsvaror för den enskilde medborgaren, som därigenom kom att märka av en ökad levnadsstandard.^[27] Typiskt för landet blev fortsatt en bristekonomi där så kallade västpaket skickades från släktingar i Västtyskland med kaffe, socker och choklad som typiska innehåll. I samband med den stora kaffebristen 1977 skickades 9300 ton kaffe från väst.^[28]

Ekonomisk stagnation och kris |

Under 1970-talet stagnerade planekonomin alltmer och finansiella kriser följde under hela 1980-talet. De statsägda företagen, VEB (Volkseigener Betrieb) och kombinaten förmådde inte att modernisera sin verksamhet och hade allt svårare att vara med på den internationella marknaden. Östblocket gick samma dåliga ekonomi till mötes som Östtyskland där den sovjetiska ekonomin var på väg mot kollaps. DDR ville bli Comecons Japan i en satsning på datorelektronik genom Robotron med fokus på mikroelektronik men satsningen misslyckades helt. Det mikrochip som presenterades var extremt dyrt jämfört med sina konkurrenter i väst och inte anpassat för serietillverkning.^[25]

Statsbudgeten gick officiellt under många år i balans. I november 1989 sattes för första gången en ordentlig statistisk genomgång av Östtysklands ekonomi samman. Inkomsterna budgetåret 1989 räknades till 6,3 miljarder mark och utgifterna till 18,1 miljarder mark. Staten hade alltsedan 1972 haft ett ständigt stigande underskott som 1989 hade sprungit upp i 150 miljarder mark. Landet drogs under samma tid med enorma lån från Världsbanken, den västtyska staten och andra västkreditorer. DDR sålde även kulturföremål till västerländska konstsamlare.

Under det sista årtiondet i Östtysklands existens blev landets främsta exportvara politiska fångar som friköptes av Västtyskland. Detta gjorde att landet indirekt blev ekonomiskt beroende av sin västliga granne. Därför kunde de västtyska myndigheterna med tiden ställa allt högre krav på liberaliseringar för att samarbetet skulle fortsätta.^[29] Bland annat tvingades DDR ta bort en del vapen och hinder vid Berlinmuren och den inomtyska gränsen.

Efter murens fall tvingades stora delar av företagen i Östtyskland att slå igen vilket orsakade stor arbetslöshet. Treuhandanstalt, den tyska statens organ för de östtyska företagen, gjorde flera omstruktureringar men för de flesta av de gamla statliga storföretagen var det för sent.

Utländska företag |

Flera av de största svenska företagen exporterade produkter till den östtyska staten, varor som var mycket viktiga för byggandet av landet. Bland dessa företag märks Atlas Copco (delar till industrin), Electrolux (hushållsprodukter), Asea (nuvarande ABB) (industrirobotteknik m.m.).^[30]Volvo hade rollen som statsbil i Östtyskland och specialserier beställdes. Mottagare var partifunktionärer men även till exempel kulturpersonligheter som utmärkt sig.

Affärsmän som reste till Östtyskland kartlades alltid grundligt av Stasi. I en av myndighetens hemliga rapporter beskrivs exempelvis Ingvar Kamprad som "...strävsam och mycket sparsam, enkelt klädd. Han "duar" sina medarbetare och ses ofta iförd jeans och pullover. Han har en två år gammal Volvo. Han har en fru från Rhenlandet och en syster i Sverige".^{[källa behövs]} Flera andra svenska företagsledare beskrevs mer ingående än så.

Affärsmän inkvarterades nästan alltid i något av Östtysklands spionhotell Unter den Linden, Palast-Hotel, Hotell Metropol samt Hotel Stadt Berlin som var känt för två saker - sina små rum och sin effektiva avlyssningsutrustning. Hotellen var byggda av svenska företag. Därefter hade Stasi preparerat vissa rum med avlyssningsutrustning. Det var i dessa hårdbevakade rum utlänningar placerades. Dessutom följde civilklädda Stasimedarbetare affärsmännen.

Kommunikationer |

Östtysklands järnväg övertog av juridiska skäl det gamla tyska järnvägsbolagets namn som Deutsche Reichsbahn der DDR (DR). Östtysklands statliga flygbolag var Interflug som flög in- och utrikes. Östtysklands största civila flygplats var Schönefeld.

Östtysklands motorvägsnät bestod till en början enbart av förkrigssträckor. I slutet av 1950-talet beslutade man om nya sträckningar. Den första sträckan blev sträckan Berlin - Frankfurt an der Oder. En viktig sträcka var när man färdigställde Berliner Ring 1972-1979 vilket förenklade trafik förbi Västberlin. Arbetet försenades ofta och användandet av dåligt material gjorde att sträckor efter kort tid behövde renoveras men där blev det problem med brist på material. Dessutom fanns det tre transitsträckor mellan Västberlin och Västtyskland som gick genom Östtyskland och vars byggande alternativt ombyggnad finansierades av Västtyskland.^[31][32]

Kommunikationer till och från Sverige |

Under hela DDR:s existens fungerade tåg- och bilfärjeförbindelsen Trelleborg–Sassnitz och bedrevs i samarbete mellan ländernas statliga järnvägsbolag, Statens Järnvägar och Deutsche Reichsbahn. Tågen medförde direktvagnar för passagerare Malmö–Berlin och under perioder även Stockholm–Berlin. Med färjorna transporterades även stora godsvolymer, och linjen var viktig för den svenska utrikeshandeln.

Under 1960-talet arrangerade Deutsche Reichsbahn/Mitropa och Statens Järnvägar (SJ) ett "Schwedenzug" till de båda årliga varumässorna i Leipzig. Mässresenärerna fick under den ofta fyra dagar långa mässvistelsen bo kvar i sovvagnskupéerna på detta specialtåg som utgick från Malmö via Berlin, och parkerade på spår 13 i Leipzigs centralstation (en av Europas största säckstationer).

Under tidigt 1970-tal introducerade SAS i samarbete med Interflug en av de mycket få mässflygförbindelserma mellan mässtaden Leipzig och Västeuropa. Under mässveckorna gick linjen två gånger om dagen mellan Köpenhamn-Kastrup och Leipzig-Schkeuditz. SAS hade under DDR-tiden även försäljningskontor och resebyrå på Unter den Linden i Östberlin, samt en linje mellan Köpenhamn och Berlin-Schönefelds flygplats. Interflug flög två gånger per vecka mellan Berlin-Schönefeld och Stockholm med Tupolev Tu-134.

Befolkning |

Efter andra världskriget levde knappt 19 miljoner människor i den dåvarande sovjetiska ockupationszonen. Östtyskland kom att ha sjunkande befolkningstal genom hela sin historia. Det fanns två skäl: 1) massflykten från landet på grund av missnöjet med den politiska situationen och den förväntade förbättrade livssituationen i Västtyskland. Många av de fördrivna tyskarna från de tidigare områdena österut valde att resa vidare mot väst och inte stanna i DDR. 2) DDR hade likt andra länder en minskning i antalet födslar efter att p-pillret lanserats och legaliseringen av aborter. Vidare skedde från 1970-talet en stadig ökning av antalet som legalt reste ut efter att ha begärt utresetillstånd.^[33] Invandring skedde främst genom de gästarbetare, så kallade kontraktsarbetstagare (Vertragsarbeitnehmer) som rekryterades från allierade länder i Asien (Vietnam och Kina), Afrika (Moçambique, Angola) och Latinamerika (Kuba).^[34] En majoritet var från Vietnam och i Tyskland finns idag en vietnamesisk minoritet med bakgrund som gästarbetare i DDR. Under DDR-tiden var det få av gästarbetare som integrerades i samhället delvis på grund av språket men också för att det saknades politisk vilja. 1989 fanns ca 93 500 gästarbetare av cirka 191 200 utländska medborgare.^[35]

Språk |

Det finns flera olika tyska dialekter i östra Tyskland. I denna norra delen pratas de lågtyska dialekterna mecklenburgsk-vorpommerska (Mecklenburgisch-Vorpommersch) och mark-brandenburgska (Mark-Brandenburgisch). Vid gränsen mot Niedersachsen pratas ostwestfaliska och Braunschweig-Lüneburgska dialekter som till exempel Heideplatt. Söder om den så kallade Benrath-linjen talar man ostmitteldeutsch. I gruppen ingår dialekter från Berlin och Brandenburg, Lausitz och Thüringen och övre Sachsen. I området Suhl talas ostfrankiska. Ett mindre område i sydöstra hade kvar schlesisk dialekt, det var fram till 1945 en del av Niederschlesien. Den dialekt som är mest karaktäristisk är sachsiskan som utmärker sig starkt från standardtyskan. Förutom tyska användes det slaviska språket sorbiska i områdena kring Bautzen och Cottbus.^[33]

Det östtyska språket kom även att skilja sig på vissa punkter från det västtyska. Dels kom vissa ord att skapas av politiska skäl med det kanske mest kända exemplet i "den anti-fascistiska skyddsvallen" om Berlinmuren. Men även vanliga ord i vardagen fanns som skiljer sig från Tyskland i övrigt som till exempel det engelska lånordet Dispatcher (med en bred användning utifrån att vara administratör/ansvarig) och Broiler (stekt kyckling). I viljan att stå emot det amerikanska fick östtyska varianter på hamburgare namnet Grilletta och en utveckling av hot dog skapades i den idag än populära Ketwurst. Jeans fick namnet Nietenhose (nitbyxor). Bland de få lånorden från ryskan finns Datsche (datja) för sommarstuga och Subbotnik för frivilligt obetalt arbete som i regel utfördes på lördagar (från ryska "суббота", subbota).^[36]

Det officiella språkbruket hos myndigheter och institutioner färgades av SED:s politiska vilja och intentioner. Till exempel omnämndes internationellt framgångsrika idrottare som "diplomater i träningsdräkt" ("Diplomaten im Trainingsanzug") och "kamrat" ("Genosse/in") användes som tilltal i brev.

En markant skillnad mot Västtyskland var att ryska var ett av de viktigaste främmande språken i DDR. Ryska var i skolan obligatoriskt som första främmande språk och rysk (sovjetisk) kultur främjades i östtyska medier.^[37]

Religion |

Religionsfriheten var inskriven i grundlagen men ofta motarbetades religionen av staten. Under 1950-talet gick staten mest in för att motarbeta kyrkornas roll. Efterhand kom de att tolereras. Det fanns flera olika religionssamfund i DDR. Dominerande var de kristna där den största andelen var områden präglade av protestantismen men det fanns även katolska områden. Det fanns även judiska församlingar och från 1980-talet enstaka buddhistiska, hinduiska och muslimska.^[33]

Kultur och samhälle |

Kulturlivet i Östtyskland präglades av statsmaktens krav och inblandning. Regimen förde fram ett krav på realism inom kulturen där man skulle spegla den socialistiska utvecklingen i Östtyskland. I Östtysklands författning artikel 18 benämns kulturen som en socialistisk kultur. Officiellt var målet att göra kulturen tillgänglig för alla medborgare med fokus på att inte vara vinstinriktad. Det kulturella utbudet var ganska stort och subventionerades.^[38]

Bertolt Brecht verkade efter andra världskriget i Östberlin på Berliner Ensemble.^[39] Författarna uppmanades att verka inom industrin för att sedan skriva om arbetarna i Östtyskland. Den mest kända strömningen inom den östtyska socialistiska realismen kallas Bitterfelder Weg som initierades 1959 med målet att förena arbetarna och kulturen i DDR genom en socialistisk kulturpolitik.^[40] Statsapparaten och Stasi granskade litteraturen och flera författarens verk förbjöds att publiceras.^[38]

När Erich Honecker tillträdde som ny ledare 1971 trodde många på en liberalisering och större konstnärlig frihet. Denna upptining efter Ulbricht-åren varade bara fram till 1976 då Wolf Biermann blev av med sitt östtyska medborgarskap (känt som die Ausbürgerung) vilket föranledde en ny istid för det östtyska kulturlivet. Flera kulturpersonligheter kunde resa utanför östblocket, bland dem Heiner Müller och Christa Wolf.

Östtysklands statliga filmbolag DEFA producerade filmer i Babelsberg i Potsdam.^[41] Filmerna var till en början mycket politiska men man kom senare att producera mer komedier och äventyrsfilmer, till exempel gjorde specialscener av den västtyska filmen Den oändliga historien i Potsdam.^[42] Vid DEFA verkade bland annat Konrad Wolf, bror till den östtyske spionchefen Markus Wolf, som var förebild för John le Carrés mästerspion Karla.

Utbildning |

I DDR var grundskolan en enhetsskola som var 8- och senare 10-årig. Efter polytechnische Oberschule kunde man gå en yrkesutbildning eller läsa vidare på den utökade varianten som ledde till examen (Abitur). Tyngdpunkten inom den östtyska skolan var de matematiska och naturvetenskapliga ämnen. Inom humanioran var ämnen ideologiskt påverkade med målet att föra ut den politiska maktens åsikter.^[43] 1978 införde på utbildningsministern Margot Honeckers initiativ mot kyrkans och föräldrars protester obligatoriska militärövningar på skolschemat.^[44]

1988 fanns det 237 fackskolor och 53 högskolor och universitet i Östtyskland. Systemet garanterade en plats på antingen en lärlingsutbildning eller på högskola och senare arbetsplats. Trots detta hade landet en hög andel som saknade utbildning och andelen högskolebehöriga var klart lägre än i väst. Den egna valfriheten inskränktes genom att antalet och typen av utbildningsplatser styrdes centralt och efter de behov man såg finnas.^[43]

Massmedia i Östtyskland |

Massmedierna i Östtyskland ägdes av staten, censurerades och var kontrollerade av Socialistiska Enhetspartiet, genom att det delades ut särskilda presslicenser.^[45] En viktig skillnad mellan Östtyskland och andra länder i Östblocket var dock att 80 % av de östtyska hushållen kunde ta del av västtyska tv- och radiokanaler.

Östtyskland hade två statskontrollerade TV-kanaler med bland annat det dagliga nyhetsprogrammet Aktuelle Kamera (AK). Det i Sverige mest kända östtyska tv-programmet var John Blund (Sandmännchen), ett barnprogram som sändes i svensk TV av SVT.
Östtyskland startade en TV-kanal redan 1952 men först tio år senare blev TV-apparater mer allmänt tillgängliga, då främst för att se på västtysk TV. Efter flera fruktlösa försök att stoppa människornas tittande på väst-TV erkände Erich Honecker i maj 1973 att "det är OK att titta på vad som helst men det är fortfarande förenat med risker att vara alltför klarspråkig".^{[källa behövs]} Den sydöstra delen av Östtyskland, framför allt Elbedalen omkring Dresden, som inte kunde ta in västsändningar, kallades "Tal der Ahnungslosen" (de ovetandes dal) eller ARD, "Außer Raum Dresden" (utom Dresden-området), efter den populära västtyska TV-kanalen ARD.

I ett försök att motverka den världsbild som östtyskarna serverades genom väst-tv startades 1960 programserien Der schwarze Kanal, där inslag från västtysk tv visades med kritiska kommentarer av den kommunistiske programledaren Karl-Eduard von Schnitzler. Han förklarade för den östtyska publiken vad som ansågs vara lögner i västtysk tv. Programmet sändes ända fram till den 30 oktober 1989.

Tidningarna hade statliga riktlinjer och gavs enligt sovjetiskt mönster ut av partiapparaten. Rikstäckande tidningar var Neues Deutschland och Die Wahrheit ("Sanningen", jämför ryska/sovjetiska Pravda)

Sport |

Östtysklands regering satsade stora resurser på sport, och Östtyskland var så framgångsrikt att det i olympiska spelen till och med kunde mäta sig i antalet medaljer med USA och Sovjetunionen främst inom simning och friidrott. I samband med murens fall visade det sig att man i Östtyskland bedrivit ett omfattande dopningsprogram där många av idrottarna kom att drabbas av bieffekter av den mörklagda dopningen; Östtyskland kallades skämtsamt Deutsche Doping Republik, efter förkortningen DDR, och vissa världsrekord inom friidrotten som innehas av tävlande för Östtyskland verkar förbli oslagbara. Östtysklands sportpolitik handlade inte enbart om systematisk doping, utan man hade ett mycket utbyggt system av elitskolor och tidig specialisering av idrottare.

Östtysklands herrlandslag i fotboll vann det enda mötet med Västtysklands fotbollslandslag. Lagen möttes i VM 1974 och Östtyskland vann efter mål av Jürgen Sparwasser. Detta fick stor uppmärksamhet i både Väst- och Östtyskland.

Östtyskland tillhörde världseliten i handboll på herrsidan.

Östtyskland var även framgångsrikt i vintersport som rodel, bob, backhoppning, skidskytte och längdskidåkning. Det var framförallt i Thüringen som Östtysklands vinteridrott höll till. Thüringen har fortsatt att vara populärt för tyska vintersportare.

Arkitektur |

Östtyskland hade under de första åren inslag av sovjetinspirerad arkitektur med exempel i Karl-Marx-Allee (då Stalin-Allee) med dess stora paradgator. Under dessa år dominerade egentligen modernismens idéer men den politiska ledningen under Walter Ulbricht föredrog den så kallade socialistiska klassicismen, även känd som Zuckerbäckerstil. Efterhand gjorde ekonomin att man gick över till ett modernt, storskaligt byggande.^[46]

Precis som i andra delar av Europa satsades under 1960- och 1970-talet stora resurser på byggande av nya bostäder. Ett av de mer kända är förorten Marzahn i nordöstra Berlin som stod klart under 1970-talet. Typiskt är höghus i betong, så kallade Plattenbau, som återfinns i övriga östblocket och som har vissa likheter med det svenska miljonprogrammet.

Östtyskland kom även att satsa på nationella projekt som Palast der Republik, ombyggnaden av Alexanderplatz och Fernsehturm där man ville manifestera statens utveckling och framgång. Just fokuseringen på Östberlins om- och tillbyggnad gjorde att andra städer kände sig förfördelade.

Ungdomskulturen |

Ungdomskulturen i DDR kännetecknades av dels en politiskt styrd konformistisk officiell kultur och olika subkulturer. Den officiella fördes främst fram av Freie Deutsche Jugend, den socialistiska ungdomsrörelsen och för de mindre barnen genom Pionierorganisation Ernst Thälmann. Under 1960-talet startades en ungdomsradio, DT64 och flera beatgrupper startades. Men från 1965 ingrep den politiska ledningen alltmer mot dessa som man ansåg vara dåliga importer från väst.

Populära ungdomsfilmer var bland andra Die Legende von Paul und Paula och Heißer Sommer. En stor framgång var boken Die neuen Leiden des jungen W. av Ulrich Plenzdorf. Det fanns också ett visst utbyte med väst som när östtyska grupper som Puhdys, Karat och Pankow uppträdde i Västtyskland inom ramen för Festival der Jugend. Under 1980-talet fanns även punkare i DDR och kring 1985 uppkom en graffiti-rörelse. Kopplat till den östtyska fotbollen uppstod huligangrupperingar.^[47]

Teknik och vetenskap |

Industrilandet DDR hade som mål att göra sig självständigt från väst och dess teknik samt att uppfylla målen inom Comecon. Liksom i väst fanns det under 1950-talet en stark teknikoptimism i Östtyskland. Men samtidigt hade man problem med dåliga arbetsvillkor för forskare och ingenjörer med dåliga löner, akademikerbrist och konkurrensen från väst.^[48]

DDR hade här en rad vetenskapsmän och tekniker inom det vetenskapliga områden. Gustav Hertz och den första tyska rymdfararen Sigmund Jähn är två exempel. Problemet var att man inte deltog fullt i internationella vetenskapssamhället och saknade tillgång till publikationer och fackkongresser. Det saknades resurser för att hänga med i den internationella toppforskningen vilket inte kunde lösas med samarbeten inom östblocket. Inte heller klarade sig DDR helt utan västteknik, tydligast exemplifierat i Robotron, vars elektriska produkter var direkta kopior av amerikanska och japanska produkter. Däremot var Östtyskland framgångsrikt på att få fram naturvetenskapliga studenter genom fokuseringen på de naturvetenskapliga ämnen i skolsystemet.^[48]

Akademie der Wissenschaften der DDR var den ledande organisationen för forskning i DDR och organiserade en tredjedel av den tekniska forskningen. Till detta fanns flera andra institut inom olika områden som till exempel Centralinstitutet för kärnforskning i Dresden och Centralinstitutet för svetsteknik i Halle an der Saale. 1955 fanns sju tekniska högskolor varav tre senare blev tekniska universitet. Det fanns två lantbrukshögskolor, en ekonomihögskola och tio ingenjörshögskolor (1969).^[48]

Se även |

• Ostalgi


• Östtysklands ambassad i Stockholm

Referenser |

1. 
   ^ ”Övervakningen av "SKP-komplexet"” (PDF). Arkiverad från originalet den 12 september 2014. https://web.archive.org/web/20140912161326/http://www.regeringen.se/content/1/c4/38/05/ed52fe44.pdf. 
   


2. 
   ^ ”FiB/K 2/98 Myrdal: Vad med femtiotalet?”. Fib.se. Arkiverad från originalet den 12 september 2014. https://web.archive.org/web/20140912162210/http://fib.se/fib_1/skrft298.html. 
   


3. 
   ^ Venohr, Wolfgang (1992) (på de). Die roten Preussen: Aufstieg und Fall der DDR. Ullstein. ISBN 9783548348421. https://books.google.se/books/about/Die_roten_Preussen.html?id=PGygAAAAMAAJ&redir_esc=y. Läst 15 november 2018 
   


4. 
   ^ ”: Bei den roten Preußen”. Der Spiegel "47". 16 november 1981. http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-14347616.html. Läst 15 november 2018. 
   


5. 
   ^ Wiel, Jérôme Aan de (2017-02-10) (på en). East German Intelligence and Ireland, 1949-90: Espionage, Terrorism and Diplomacy. Oxford University Press. ISBN 9781526107411. https://books.google.se/books?id=6qDJDgAAQBAJ&pg=PA293&lpg=PA293&dq=gdr+rotes+preussen&source=bl&ots=ngRBZdXKXD&sig=gQ9an_Xxaq3PS4SGClz4w8qbOEA&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwjr2o6GudfeAhVLBywKHXOhAosQ6AEwBHoECAQQAQ#v=onepage&q=gdr%20rotes%20preussen&f=false. Läst 15 november 2018 
   


6. 
   ^ ”Uranium Mining in Eastern Germany: The WISMUT Legacy”. Wise-uranium.org. http://www.wise-uranium.org/uwis.html. 
   


7. 
   ^ DDR- Grundriss der Geschichte, Hermann Weber, Fackelträger, Hannover 1991, s. 324
   


8. 
   ^ ”Rudolf Bahro – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Rudolf_Bahro. Läst 4 juli 2011. 
   


9. 
   ^ ”Deutsche Demokratische Republik” (på (tyska)). Tyskspråkiga Wikipedia. http://de.wikipedia.org/wiki/DDR. 
   


10. 
    ^ http://de.wikipedia.org/wiki/Häftlingsfreikauf
    


11. 
    ^ ”Grundlagenvertrag – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Grundlagenvertrag. Läst 4 juli 2011. 
    


12. 
    ^ ”Deutsche Wiedergutmachungspolitik” (på (tyska)). Tyskspråkiga Wikipedia. http://de.wikipedia.org/wiki/Deutsche_Wiedergutmachungspolitik. 
    


13. 
    ^ DDR- Grundriss der Geschichte, Hermann Weber, Fackelträger, Hannover 1991
    


14. 
    ^ ”Auferstanden aus Ruinen – Wikipedia” (på (tyska)). Tyskspråkiga Wikipedia. http://de.wikipedia.org/wiki/Auferstanden_aus_Ruinen. 
    


15. 
    ^ ”History of East Germany” (på (engelska)). Engelskspråkiga Wikipedia. http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_East_Germany. 
    


16. 
    ^ Birgitta Almgren, Inte bara Stasi...Relationer Sverige-DDR 1949-1990
    


17. 
    ^ ”Den svenska DDR-skolan” (på sv). http://skolvarlden.se/artiklar/den-svenska-ddr-skolan. Läst 7 maj 2017. 
    


18. 
    ^ Helsingborgs Dagblad 10 dec 2014
    


19. 
    ^ Česky. ”Deutsche Demokratische Republik – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Deutsche_Demokratische_Republik#Verwaltungsgliederung_und_Hauptstadtproblematik. Läst 4 juli 2011. 
    


20. 
    ^ Timetraveling Historian (8 september 2015). ”Paradeübung der NVA 1963”. https://www.youtube.com/watch?v=ykIkX5MiWTc&feature=youtu.be&t=279. Läst 15 november 2018. 
    


21. 
    ^ MarcelM40 (31 maj 2016). ”Paraden der NVA(Nationale Volksarmee) von 1956 bis 1979”. https://www.youtube.com/watch?v=EFP7KqKcNvE&feature=youtu.be&t=855. Läst 15 november 2018. 
    


22. 
    ^ Timetraveling Historian (13 september 2016). ”NVA Parade - Erste Vereidigung 30. April 1956 Fahneneid”. https://www.youtube.com/watch?v=pVeu2r85uD0&feature=youtu.be&t=12. Läst 15 november 2018. 
    


23. 
    ^ Dienen bei der NVA. Tysk DVD.
    


24. 
    ^ de.wikipedia.org
    


25. ^ [a b c d] "...där isen höll nyss" - Östtyska erfarenheter för och under enhetsprocessen, Frank-Michael Kirch (red.), Mångkulturellt centrum, 2010
    


26. 
    ^ oak-media.de. ”Definition Recycling in der DDR: Sekundär-Rohstofferfassung (SERO) im Öko-Lexikon”. Energieportal24.de. http://www.energieportal24.de/lex-892.htm. Läst 4 juli 2011. ^{[död länk]}
    


27. 
    ^ Intervju med Frederick Taylor i Berlinmurens fall, SVT Kunskapskanalen, 10 juni 2011
    


28. 
    ^ ”Kaffeekrise in der DDR” (på (tyska)). Tyskspråkiga Wikipedia. http://de.wikipedia.org/wiki/Kaffeekrise_in_der_DDR. 
    


29. 
    ^ Berlinmurens fall, SVT Kunskapskanalen, 10 juni 2011
    


30. 
    ^ DDR, Stasi och Sverige, Gösta A Eriksson
    


31. 
    ^ ”Straßen in der DDR – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Stra%C3%9Fen_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


32. 
    ^ ”Transitverkehr durch die DDR – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Transitverkehr_durch_die_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


33. ^ [a b c] Česky. ”Deutsche Demokratische Republik – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Deutsche_Demokratische_Republik. Läst 4 juli 2011. 
    


34. 
    ^ ”Gastarbeiter – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Gastarbeiter#Situation_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


35. 
    ^ ”Vertragsarbeiter – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Gastarbeiter_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


36. 
    ^ ”Sprachgebrauch in der DDR – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Sprachgebrauch_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


37. 
    ^ ”Арефьев - специально для Демоскопа” (på (ryska)). Demoscope.ru. http://demoscope.ru/weekly/2010/0441/analit05.php. Läst 18 december 2011. ”fri översättning: De allra flesta av de övriga - är medborgare i det forna DDR, där studiet av ryska som första främmande språk var obligatoriskt (från år 3 eller 5) och fick stor spridning inom den sekundära och tertiära utbildningen (där ryska var ett obligatoriskt ämne). Dessutom var det vanligt med språkkurser i ryska i DDR utanför den akademiska sektorn (främst via Sovjetiska vänskapsföreningen). Ryska språket och rysk (sovjetisk) kultur främjades allmänt i östtyska medier.” 
    


38. ^ [a b] ”Kultur in der DDR – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Kultur_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


39. 
    ^ Česky. ”Bertolt Brecht – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Brecht. Läst 4 juli 2011. 
    


40. 
    ^ ”Bitterfelder Weg – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Bitterfelder_Weg. Läst 4 juli 2011. 
    


41. 
    ^ ”DEFA – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/DEFA. Läst 4 juli 2011. 
    


42. 
    ^ ”Die unendliche Geschichte (Film) – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Die_unendliche_Geschichte_(Film). Läst 4 juli 2011. 
    


43. ^ [a b] Česky. ”Deutsche Demokratische Republik – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


44. 
    ^ ”Margot Honecker – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Margot_Honecker. Läst 4 juli 2011. 
    


45. 
    ^ ”DDR Presse - Die Presse in der ehemaligen DDR”. Lancaster University Press. http://www.lancs.ac.uk/staff/smithb1/text207/presse/wende.htm. Läst 25 oktober 2007. 
    


46. 
    ^ ”Architektur in der Deutschen Demokratischen Republik” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Architektur_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011. 
    


47. 
    ^ Česky. ”Deutsche Demokratische Republik – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/DDR. Läst 22 december 2010. 
    


48. ^ [a b c] ”Wissenschaft und Technik in der DDR – Wikipedia” (på (tyska)). De.wikipedia.org. http://de.wikipedia.org/wiki/Wissenschaft_und_Technik_in_der_DDR. Läst 4 juli 2011.