Xrfgtjtk

.mw-parser-output .infobox{border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;color:black;margin:.5em 0 .5em 1em;padding:.2em;float:right;clear:right;width:22em;text-align:left;font-size:88%;line-height:1.6em}.mw-parser-output .infobox td,.mw-parser-output .infobox th{vertical-align:top;padding:0 .2em}.mw-parser-output .infobox caption{font-size:larger}.mw-parser-output .infobox.bordered{border-collapse:collapse}.mw-parser-output .infobox.bordered td,.mw-parser-output .infobox.bordered th{border:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless td,.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless th{border:0}.mw-parser-output .infobox-showbutton .mw-collapsible-text{color:inherit}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow th{border:0;border-top:1px solid #aaa;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow th{border:0;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.geography{border:1px solid #ccd2d9;text-align:left;border-collapse:collapse;line-height:1.2em;font-size:90%}.mw-parser-output .infobox.geography td,.mw-parser-output .infobox.geography th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow th{border:0;padding:0 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow th{border-top:0;border-bottom:solid 1px #ccd2d9;padding:0 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .maptable td,.mw-parser-output .infobox.geography .maptable th{border:0;padding:0}

Benedictus XVI
Påve 2005–2013
Namn	Joseph Alois Ratzinger
Född	16 april 1927 (91 år) Marktl am Inn, Bayern, Tyskland
Företrädare	Johannes Paulus II
Efterträdare	Franciskus
Valspråk	"Cooperatores veritatis" ("Sanningens medarbetare")
Påve i 7 år, 10 månader och 9 dagar

Benedictus XVI (latin Benedictus PP. XVI) eller Benedikt XVI (det är den namnform som används officiellt i Katolska kyrkan i Sverige^[1]), född Joseph Alois Ratzinger 16 april 1927 i Marktl am Inn, Bayern, är en tysk präst som var Katolska kyrkans 265:e påve och ex officio Vatikanstatens statschef efter konklavens val den 19 april 2005. Installationsceremonin ägde rum den 24 april 2005. Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI under konsistoriet för helgonförklaringen av martyrerna från Otranto att han ämnade abdikera och frånträda sitt ämbete den 28 februari 2013. Som orsak angav han sin höga ålder och därtill kopplade bristande krafter.^[2] Den 13 mars 2013 utsågs Franciskus till hans efterträdare. Benedictus XVI omnämns sedan dess såsom påve emeritus, officiellt pontifex emeritus.

Benedictus XVI är den äldste som valts till påve sedan Clemens XII valdes 1730, och den förste tysk sedan Viktor II (1055–1057).^[3]

Joseph Ratzinger har sedan 1950-talet varit en av Katolska kyrkans mest framstående teologer. Under Andra Vatikankonciliet (1962–1965) var han teologisk rådgivare. Han har tillika varit professor i teologi vid ett flertal tyska universitet, bland annat i Tübingen. Efter en tid som ärkebiskop kallades han till Rom, där han utsågs till prefekt för troskongregationen och kardinal. I västvärlden har han i massmedia framförallt uppmärksammats för sitt försvar av traditionella katolska lärosatser och värden. Som kardinal och påve anses han ibland ha gått i polemik med andra religioner, såväl kristna riktningar som judendom och islam. Benedictus XVI beskrivs som Kyrkans främsta intellektuella kraft sedan mitten av 1980-talet.

Under sitt pontifikat betonade Benedictus XVI, att Europa bör återvända till en grundläggande kristen värdegrund i reaktion mot den ökande avkristningen och sekulariseringen. Benedictus XVI menade, att relativismens förnekande av en objektiv sanning, närmare bestämt förnekande av en moralisk sanning, utgör nutidens främsta problem.

Efter sitt frånträde från påveämbetet 2013 och vistades han några månader i sommarresidenset i Castel Gandolfo och bor sedan den 2 maj 2013 i klostret Mater Ecclesiae i Vatikanen.

Biografi |

Joseph Ratzinger föddes i hemmet på Schulstrasse 11 i Marktl am Inn i Bayern på påskaftonen 1927 som tredje och yngsta barnet till Maria (född Riger 1884, död 1963) och Joseph Ratzinger (1877–1959). Han döptes samma dag. Fadern var polis; modern var kokerska. Joseph Ratzinger den yngres syster Maria (1921–1991) förblev ogift och tog hand om hans hushåll. Brodern Georg (född 1924) är präst, prelat och kyrkomusiker. Deras äldre släkting, Georg Ratzinger, var politiker, präst och författare.

Faderns poliskarriär påverkades negativt av att han vägrade bli ansluta sig till det nationalsocialistiska partiet, NSDAP. Den tonårige Ratzinger tjänade, i likhet med nästan alla jämnåriga tyska pojkar^[4], en kort tid i Hitlerjugend och senare i ett luftvärnsförband inom armén som försvarade BMW:s fabrik i München. I april 1945 deserterade han och satt en kort tid som krigsfånge.^[5]

Karriär |

Joseph och Georg Ratzinger prästvigdes 29 juni 1951 av ärkebiskopen av München och Freising, kardinal Michael von Faulhaber. Två år senare doktorerade han på en avhandling om Augustinus, och fick docentur (habilitation) med ett verk om Bonaventura 1957. Han var professor i dogmatik i Freising från 1958, i Bonn 1959–1963, Münster 1963–1966, Tübingen 1966–1969 och Regensburg från 1969. I Tübingen upplevde han marxistiska studentuppror och andra radikala strömningar, vilka bidrog till att han fjärmade sig från de liberalteologiska strömningar som hade fått starkt fäste vid universitetet i Tübingen. Han accepterade därför en kallelse till det mera konservativa universitetet i Regensburg, där han 1972 tillsammans med bland andra Hans Urs von Balthasar, Henri de Lubac, och Walter Kasper grundade den teologiska tidskriften Communio, som utges på sjutton språk och har blivit en av teologins mest prominenta tidskrifter.

1962–1965 deltog han i Andra Vatikankonciliet som peritus (rådgivare) åt ärkebiskopen av Köln, kardinal Josef Frings. Under denna tid betraktades han fortfarande som reformist, men trots att han ofta anses ha förändrat sitt ställningstagande i det avseendet har han fortsatt att försvara Andra Vatikankonciliets beslut. Själv har han dock sagt att han under åren aldrig ändrat teologisk riktning.

Den 27 juni 1977 upphöjdes Ratzinger av påve Paulus VI till kardinalpräst med Santa Maria Consolatrice al Tiburtino som titelkyrka. Tidigare samma år hade han utsetts till ärkebiskop av München och Freising (en titel som han behöll till 1982). Några år senare (1981) utnämndes han till prefekt för troskongregationen, det vill säga den av kurians organ (kongregationer) som har till uppgift att särskilt vaka över och försvara Romersk-katolska kyrkans tro och morallära och som har sina historiska rötter i inkvisitionen. Ratzinger var även ordförande för den Påvliga Bibelkommissionen, som fastställer den officiella katolska hållningen beträffande bibelforskning. Den 5 april 1993 utsågs han till kardinalbiskop av Velletri-Segni. 2002 utnämndes han till dekan för kardinalskollegiet och fick då biskopsstolen i Ostia.

I egenskap av teolog författade Ratzinger ett stort antal böcker och artiklar även efter det att han lämnat den akademiska banan och blivit kardinal. Som prefekt för troskongregationen utarbetade han på påve Johannes Paulus II:s uppdrag ett flertal läroskrivelser, avsedda att förtydliga den katolska läran. Hans arbeten som teolog har inte någon officiell status och får inte förväxlas med de av troskongregationens officiella uttalanden och dokument som bär hans namnteckning.

Påvevalet |

Redan på konklavens andra dag, tisdagen den 19 april valdes Ratzinger till påve och antog namnet Benedictus XVI. Han blev den 265:e påven i historien.

I samband med konklaven yttrade Ratzinger:

”

Att ha en klar och tydlig tro enligt kyrkans trosbekännelse betraktas ofta som fundamentalism. Relativismen, att låta sig dras hit och dit av olika läror och vindar, uppfattas som den enda möjliga inställningen i vår tid. Det håller på att uppstå en relativismens diktatur, som inte längre erkänner något definitivt och vars enda mått är jaget och dess nycker.

„

En stund efter konklavens slut trädde den nyvalde påven Benedictus XVI ut på Peterskyrkans benediktionsloggia och uttalade sin första välsignelse Urbi et orbi (över staden – underförstått: Rom – och hela världen):

”

Kära bröder och systrar! Efter den store påven Johannes Paulus II har kardinalerna valt mig, en enkel, oansenlig arbetare i vår Herres vingård. Jag hämtar kraft i det faktum att Herren vet hur han ska göra, även med ofullkomliga instrument. Mer än allt annat överlämnar jag mig till era förböner. I glädjen hos den Uppståndne Herren, styrkta av att Han ständigt kommer oss till hjälp, går vi framåt i full förvissning om att Herren kommer att hjälpa oss och att Hans Mor, den allra heligaste Maria, är vid vår sida. Tack alla.

„

Resor som påve |

Den första resan utanför Italien som påve gjorde Benedictus XVI till Köln i Tyskland i augusti 2005 med anledning av Världsungdomsdagarna som firades där. Världsungdomsdagarna avslutades med en stor utomhusmässa med på Marienfeld utanför Köln med en miljon deltagare.

Benedictus XVI avlade ett statsbesök i USA i april 2008, som påkallade stor mediabevakning. Under besöket talade han också till Förenta Nationernas generalförsamling, där han manade till globalt samarbete mot kriser i världen och lyfte fram brotten mot mänskliga rättigheter.^[6] Påven kommenterade även pedofilskandalerna i USA, som uppdagades 2002: "Det är ett stort lidande för kyrkan i USA och för hela katolska kyrkan och för mig personligen att detta har kunnat ske".^[7]

I samband med resan till USA firade Benedictus XVI sin 81:a födelsedag.

Avgång |

Den 11 februari 2013 meddelade Benedictus XVI att han ämnade att avgå som påve den 28 februari 2013.^[8] Detta är första gången sedan 1294, då Celestinus V abdikerade, som en påve avgått frivilligt. Under maktkampen mellan påvar och motpåvar på 1400-talet förekom det dock att påvar tvingades att avgå. Benedictus XVI uppgav bristande krafter på grund av sin ålder som en anledning till avgången och att han hade tagit beslutet för kyrkans bästa. Posten som påve var vakant till dess att Franciskus utsetts. Benedictus XVI har efter sin avgång titeln pontifex emeritus.^[9]

Tiden som emeritus har Benedictus XVI ägnat åt bön och har sedan dess fört en tillbakadragen livsföring i Mater Ecclesiae vid Vatikanträdgårdarna.^[10]

Teologi |

”	Att bli kristen är inte ett etiskt beslut eller en storslagen idé, utan resultatet av att man har mött en händelse, en person, som ger livet en ny horisont och riktning.	„
– I ett tal till Troskongregationen 2006

Joseph Ratzinger räknas vanligtvis till den augustinska skolan.

I linje med sina föregångares försvar av naturrätten och av sanningen som möjlig kategori har Benedictus XVI uttalat att världen idag präglas av vad han kallar "relativismens diktatur". Som teolog har han bland annat fokuserat på frågan om förhållandet mellan begreppen sekularism och rationalism, där hans ståndpunkt är att den sanna rationaliteten inte utesluter tron, till skillnad från det naturalistisk-positivistiska förnuftsbegrepp som härrör från upplysningen.

Bland Ratzingers teologiska arbeten kan nämnas det digra fundamentalteologiska arbetet Theologische Prinzipienlehre (1982), de båda ecklesiologiska arbetena Kirche, Ökumene und Politik (1987), Zur Gemeinschaft gerufen (1991) samt det moralteologiska arbetet Wahrheit, Werte, Macht (1993), det djuplodande liturgiska verket Der Geist der Liturgie (2000) och den kristologiska studien Unterwegs zu Jesus Christus (2003). Det gemensamma med dessa arbeten är att förenar djupsinnig teologisk-filosofisk analys med reflexion över kyrkans och den kristna trons ställning i det moderna samhället och alla de problem som den kristna gemenskapen ställs inför världen över. Ratzinger behandlar här allt från dopets, eukaristins och bönens specifika betydelse, de stora trosbekännelserna och förhållandet mellan skrift och tradition och mellan tro och vetande i ett historiskt perspektiv till ekumeniken, befrielseteologin och den islamiska utmaningen, frihets- och samvetsbegreppet samt betydelsen av kristna värdetraditioner för demokratin och försvaret av mänskliga rättigheter.^[11]

Till Benedictus XVI:s första påvliga skrivelser hör den påvliga rundskrivelsen (encyklikan) Deus Caritas Est av den 25 januari 2006, den apostoliska uppmaningen (latin: exhortatio apostolica) Sacramentum Caritatis av den 22 februari 2007 samt det påvliga motu proprio Summorum pontificum av 7 juli 2007. Genom denna skrivelse fick den så kallade tridentinska liturgin, den gudstjänstform som var gängse i den katolska kyrkan fram till den liturgireform som genomfördes efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet, status som en "extraordinarie" gudstjänstform inom den latinska kyrkan.^[12]

Kontinuitetens hermeneutik |

Som en röd tråd genom Benedictus XVI:s pontifikat löper frågan om den katolska kyrkans kontinuitet med och trohet mot den kristna uppenbarelsen och traditionen.^[13] Som en följd har Ratzinger både som kardinal och som påve från progressivt håll kritiserats för sin syn på Andra Vatikankonciliet (som ägde rum 1962–1965), som många hade betraktat som "en ny pingst", en ny början för den romersk-katolska kyrkan, en brytning med det förflutna.^[14] I sitt jultal till kardinalskollegiet den 22 december 2005 underströk Benedictus XVI betydelsen av att Andra Vatikankonciliet inte tolkas som en brytning med den kyrkliga traditionen ("brytningens hermeneutik") utan istället ska läsas i traditionens ljus ("kontinuitetens hermeneutik"). Redan i ett uppmärksammat tal till biskoparna i Chile av den 13 juli 1988 hade kardinal Ratzinger framhävt faran av att betrakta Andra Vatikankonciliet "som ett slags superdogm" och "en ny början för kyrkan".^[15] Ratzinger medverkade själv vid kyrkomötet (som teologisk rådgivare åt kardinal Frings) och sågs då av många som en liberal teolog, men betraktas idag av till exempel Hans Küng som kyrkligt mycket konservativ.^[16]

I denna interna katolska kontrovers om tolkningen av det senaste allmänna kyrkomötet är det som den liturgiska frågan skriver in sig. Ratzinger är känd för sin kritik av flera sidor av liturgireformen under Paulus VI.^[17] Än mera kritisk har han varit mot den utveckling mot "avsakralisering" av liturgin som i den västliga kyrkan blev märkbar från och med 1960-talets slut.^[18] För Ratzinger är gudstjänsten i främsta rummet tillbedjan, och därmed utgör avsakralisering en återvändsgränd. Eftersom Ratzinger samtidigt betraktar liturgin som kyrkans livsnerv får frågan om kontinuitet och sakralitet i liturgin en alldeles särskild betydelse i hans tanke.^[19] Under sin tid som kardinal utlade Ratzinger sin uppfattning enligt vilken Paulus VI:s liturgi måste tillföras element från den äldre liturgin för att göra påtagligare gudstjänstens sakrala karaktär.^[20] Vidare framhöll han vikten av att den äldre romerska liturgin (den tridentiska liturgin) återintegrerades i kyrkans liturgiska liv.^[21] Som påve kom han att realisera detta genom den ovan nämnda skrivelsen Summorum pontificum (2007).

Joseph Ratzinger har både som kardinal och som påve från "progressivt" håll anklagats för att vilja underminera arvet från Andra Vatikankonciliet. Av Prästbrödraskapet S:t Pius X beskrivs han istället inte sällan som alltför progressiv. Å sin sida har Ratzinger betonat en "kontinuitetens hermeneutik" och uppställt en skillnad mellan kyrkomötets texter å ena sidan och vad man i bland kallat "konciliets anda" (sådant det uttolkats av progressiva teologer) å andra sidan.^[22] Till denna fråga om brytning contra kontinuitet är den i dagens romersk-katolska kyrka kontroversiella frågan om liturgin och Benedictus XVI:s skrivelse Summorum pontificum knuten.

Kritik och kontroverser |

Benedictus har fått mycket kritik från både kristet och utomkristet håll för sin traditionella katolska hållning i frågor som rör till exempel kristen tro, homosexualitet, abort, preventivmedel^[23], skilsmässa och kvinnans roll i kyrkan samt ekumenisk samverkan med de protestantiska kyrkorna.

Som prefekt för den romerska troskongregationen kritiserades han för att ha ingripit mot teologer som enligt Rom riskerade att grumla den katolska tron. Framför allt har det handlat om de teologer som man fråntagit rätten att undervisa under namnet "katolska teologer", som till exempel Hans Küng.

Den 12 september 2006 upprörde Benedictus XVI den muslimska världen genom att referera en skrift av den kristne kejsaren Manuel II Palaiologos från 1300-talet som sagt att profeten Muhammed enbart bringat världen "onda och inhumana ting". Uttalandet ledde till våldsamma protester mot kristna kyrkor i många muslimska länder. Han har beklagat att han med detta upprört muslimer världen över och har tidigare även kritiserat publiceringen av karikatyrer av Muhammed.^[24][25]

Helgon- och saligförklaringar |

Se Lista över Benedictus XVI:s helgon- och saligförklaringar.

Bibliografi |

• 
  Jesus från Nasaret, Skellefteå: Artos & Norma Bokförlag 2007, ISBN 978-91-7580-343-2
  


• 
  Wort Gottes: Schrift, Tradition, Amt, Freiburg im Breisgau 2005, ISBN 3-451-28909-1
  


• 
  Werte in Zeiten des Umbruchs, Freiburg im Breisgau 2005, ISBN 3-451-05592-9
  


• 
  Unterwegs zu Jesus Christus, Augsburg 2003, ISBN 3-936484-21-X
  


• 
  Glaube – Wahrheit – Toleranz. Das Christentum und die Weltreligionen, Freiburg i. Brsg. 2003, ISBN 3-451-28110-4.


• 
  Prinzipien christlicher Moral, Einsiedeln, 1975 ISBN 3-89411-197-6
  


• 
  Das Fest des Glaubens: Versuche zur Theologie des Gottesdienstes, Einsiedeln, 1981 ISBN 3-89411-199-2
  


• 
  Schauen auf den Durchbohrten: Versuche zu einer spirituellen Christologie, Einsiedeln, broschyr, 1984 ISBN 3-89411-026-0
  


• 
  Die Frage nach Gott, Freiburg im Breisgau, 1972


• 
  Schriftauslegung im Widerstreit, Freiburg, 1989


• 
  La Mia Vita – Ricordi (1927–1977), Edizioni San Paolo, 1997


• 
  Dienst an der Einheit: zum Wesen und Auftrag des Petrusamt, Düsseldorf, 1978


• 
  Mysterium der Gnade: Festschrift für Johann Auer, Regensburg, 1975


• 
  Dogma und Verkündigung, München, 1977


• 
  Theologische Prinzipienlehre: Bausteine zur Fundamentaltheologie, München, broschyr, 1982


• 
  Zur Lage des Glaubens: ein Gespräch mit Vittorio Messori, München, 1985


• 
  Einführung in das Christentum: Vorlesungen über das Apostolische Glaubensbekenntnis, München, 1968


• 
  Das Konzil auf dem Weg: Rückblick auf die zweite Sitzungsperiode des zweiten Vatikanischen Konzils, Köln, 1964


• 
  Ergebnisse und Probleme der dritten Konzilsperiode. Köln, 1965


• 
  Wendezeit für Europa?: Diagnosen und Prognosen zur Lage von Kirche und Welt, Einsiedeln, 1991


• 
  Kirche, Ökumene und Politik: neue Versuche zur Ekklesiologie, Einsiedeln, 1987


• 
  Ein neues Lied für den Herrn: Christusglaube und Liturgie in der Gegenwart, Freiburg im Breisgau, Basel, Wien, 1995


• 
  Kallad till gemenskap: att förstå kyrkan idag, Vejbystrand, 1997.


• 
  Das Problem der Dogmengeschichte in der Sicht der katholischen Theologie. Köln, 1966


• 
  Die Geschichtstheologie des heiligen Bonaventura. München, 1959


• Ratzinger, med Johann Auer: Kleine katholische Dogmatik, Regensburg, 1970, i 9 band.


• Ratzinger, med Karl Rahner: Offenbarung und Überlieferung, Freiburg im Breisgau, 1965

Encyklikor |

• 
  2006 – Deus Caritas Est
  


• 
  2007 – Spe Salvi
  


• 
  2009 – Caritas in Veritate
  

Andra dokument (urval) |

• 
  2000 – Dominus Iesus (skrevs av honom före påvevalet, då han var kardinalprefekt för Troskongregationen)


• 
  2007 – Sacramentum Caritatis
  


• 
  2007 – Summorum Pontificum
  

Påvenamnet |

Enligt Vatikanen har Benedictus, som på latin betyder ’den välsignade’, valt sitt namn för att anknyta till påven Benedictus XV (1914–1922) som var en "förkämpe för freden", samt till helgonet Benedikt av Nursia, ett av Europas skyddshelgon. Intressant i sammanhanget är även att helgonet Benedetto Giuseppe Labre, kallad den "helige pilgrimen", har sin festdag den 16 april, den nyvalde påvens födelsedag.

Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, har beslutat att romersk-katolska kyrkan i Sverige skall benämna påven Benedikt XVI. Flera massmedier har dock valt att använda namnet Benedictus, som ibland har använts på svenska om tidigare påvar med detta namn. Även den katolska författaren och översättaren Gunnel Vallquist använder det senare namnskicket. Värt att nämna är att Radio Vaticana, katolska kyrkans officiella nyhetsorgan i Rom, på sina svenska sändningar inte följer Stockholms katolska stifts anvisningar utan nämner påven med namnet Benedictus.

Påvens nationalitet |

Enligt en mer stortysk uppfattning är Benedictus den åttonde etniskt tyske påven genom tiderna, och den förste sedan Hadrianus VI 1523. Denna uppfattning bygger dock på att Tysk-romerska riket under en stor del av sin existens var synnerligen vidsträckt geografiskt. Den uppfattning man idag (2005) har om nationell identitet, det vill säga tillhörigheten till en nationalstat, förekom emellertid knappast alls på många håll, före det nationella genombrottet från 1800-talet fram till fredsavtalen efter första världskriget.

Nyss nämnde Hadrianus VI var född i den idag nederländska staden Utrecht, och hade innan han blev påve namnet Adrian Florisz d'Edel som idag ter sig som nederländskt. Om man istället – med en mer restriktiv syn på tyskhet – bedömer påvarnas nationalitet utifrån dagens gränser för den tyska förbundsrepubliken är Benedictus XVI sannolikt den tredje tyske påven genom tiderna, och den förste sedan Viktor II (1055–1057).

Källor |

• Nichols, Aidan, The thought of pope Benedict XVI: an introduction to the theology of Joseph Ratzinger. London: Burns & Oates 2007. ISBN 0-86012-421-5
  

Webbkällor |

• 
  Officiell biografi på Heliga Stolens officiella webbplats (engelska)
  

Noter |

1. 
   ^ SvD: Delade meningar om påvens namn (Publicerad 21 april 2005, uppdaterad 12 oktober 2007)
   


2. 
   ^ ”Påven Benedictus XVI avgår”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/paven-avgar_7905212.svd. Läst 11 februari 2013. 
   


3. 
   ^ Emellanåt anges Hadrianus VI som den senaste tyske påven före Benedictus XVI. Hadrianus VI var dock född i vad som nu är Nederländerna.
   


4. 
   ^ ”Hitlerjugend”. Encyclopædia Britannica. Encyclopædia Britannica. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/268111/Hitler-Youth. Läst 12 februari 2013. 
   


5. 
   ^ The Guardian: From Hitler Youth to the Vatican
   


6. 
   ^ BBC: Pope urges global unity on crises, 18 april 2008
   


7. 
   ^ Påven: Jag skäms för sexövergreppen i kyrkan Arkiverad 23 november 2011 hämtat från the Wayback Machine.. Dagen 16 april 2008. (Webbåtkomst 2008-04-18.)
   


8. 
   ^ Påven avgår AFP, 11 februari 2013
   


9. 
   ^ Freja Salö. ”Se påvens sista framträdande”. SVT. SVT. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/dags-for-pavens-sista-framtradande. Läst 27 februari 2013. 
   


10. 
    ^ http://www.news.va/en/news/pope-emeritus-benedict-xvi-celebrates-his-88th-bir
    


11. 
    ^ Theologische Prinzipienlehre. Bausteine zur Fundamentaltheologie, Erich Wewel Verlag 1982
    
    Zur Gemeinschaft gerufen. Kirche heute verstehen, Freiburg/Basel/Wien 1991
    
    Kirche, Ökumene und Politik. Neue Versuche zur Ekklesiologie, Johannes, Einsiedeln 1987
    
    Wahrheit, Werte, Macht. Prüfsteine der pluralistischen Gesellschaft, Freiburg/Basel/Wien 1993
    
    Der Geist der Liturgie. Eine Einführung, Freiburg/Breisgau 2000
    
    Unterwegs zu Jesus Christus, Augsburg 2003
    


12. 
    ^ Motu proprio Summorum Pontificum (7. Juli 2007)
    


13. 
    ^ Tal till kardinalskollegiet 22 december 2005.
    


14. 
    ^ Se Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom, Artos & Norma Bokförlag, 1999; Katolska läroår, Uppsala-Paris-Rom, 1995
    


15. 
    ^ Tal till de chilenska biskoparna Arkiverad 15 juli 2007 hämtat från the Wayback Machine. 13 juli 1988.
    


16. 
    ^ Se Gunnel Vallquist, Dagbok från Rom, Artos & Norma Bokförlag, 1999.
    


17. 
    ^ Joseph Ratzinger, La Mia Vita – Ricordi (1927–1977), Edizioni San Paolo, 1997, s. 110–113 (här i engelsk översättning): ”I was dismayed by the banning of the old Missal, seeing that a similar thing had never happened in the entire history of the liturgy. ... The promulgation of the banning of the Missal that had been developed in the course of centuries, starting from the time of the sacramentaries of the ancient Church, has brought with it a break in the history of the liturgy the consequences of which could be tragic. ... The old structure was broken to pieces and another was constructed admittedly with material of which the old structure had been made and using also the preceding models. ... But the fact that [the liturgy] was presented as a new structure, set up against what had been formed in the course of history and was now prohibited, and that the liturgy was made to appear in some ways no longer as a living process but as a product of specialized knowledge and juridical competence, has brought with it some extremely serious damages for us. ... In this way, in fact, the impression has arisen that the liturgy is ’made,’ that it is not something that exists before us, something ’given,’ but that it depends on our decisions. It follows as a consequence that this decision-making capacity is not recognized only in specialists or in a central authority, but that, in the final analysis, each ’community’ wants to give itself its own liturgy. But when the liturgy is something each one makes by himself, then it no longer gives us what is its true quality: encounter with the mystery which is not our product but our origin and the wellspring of our life. ... I am convinced that the ecclesial crisis in which we find ourselves today depends in great part upon the collapse of the liturgy, which at times is actually being conceived of etsi Deus non daretur: as though in the liturgy it did not matter any more whether God exists and whether He speaks to us and listens to us. ... But if in the liturgy the communion of faith no longer appears, nor the universal unity of the Church and of her history, nor the mystery of the living Christ, where is it that the Church still appears in her spiritual substance?,
    


18. 
    ^ Joseph Ratzinger i förordet till Klaus Gamber, Reform of the Roman Liturgy, 1992: "[W]e have a liturgy which has degenerated so that it has become a show which, with momentary success for the group of liturgical fabricators, strives to render religion interesting in the wake of the frivolities of fashion and seductive moral maxims. Consequently, the trend is the increasingly marked retreat of those who do not look to the liturgy for a spiritual show-master but for the encounter with the living God in whose presence all the ’doing’ becomes insignificant since only this encounter is able to guarantee us access to the true richness of being."
    


19. 
    ^ Cf. Joseph Ratzinger, Spirit of the Liturgy, 2000. Cf. CNA:s artikel "Pope’s ancient ornaments and vestments underscore continuity in the liturgy"
    


20. 
    ^ Sandro Magister, "The Pope Does Not Put On Prada, But Christ"
    


21. 
    ^ Joseph Ratzinger, Salt of the Earth, 1997: "I am of the opinion, to be sure, that the old rite should be granted much more generously to all those who desire it. It’s impossible to see what could be dangerous or unacceptable about that. A community is calling its very being into question when it suddenly declares that what until now was its holiest and highest possession is strictly forbidden and when it makes the longing for it seem downright indecent."
    


22. 
    ^ Maximilian Heinrich Heim, "Vatican II and the Ecclesiology of Joseph Ratzinger" Arkiverad 7 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine., introduktion till Joseph Ratzinger: Life in the Church and Living Theology—Fundamentals of Ecclesiology with Reference to Lumen Gentium, Ignatius Press, 2007, ISBN 978-1-58617-149-0.
    


23. 
    ^ Nyheter, SVT. ”Påven: Aids blir värre med kondomer” (på sv). svt.se. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/paven-aids-blir-varre-med-kondomer. Läst 24 maj 2017. 
    


24. 
    ^ http://www.katoliknu.se/html/pressmedl-isl4.htm
    


25. 
    ^ Hela talet på Vatikanens hemsida
    

Fördjupningslitteratur |

• Allen, John L. Jr., Cardinal Ratzinger: the Vatican's enforcer of the faith. New York: Continuum 2002. ISBN 0-8264-1265-3
  


• Wagner, Karl, Kardinal Ratzinger: der Erzbischof von München und Freising in Wort und Bild. München: Pfeiffer 1977. ISBN 3-7904-0253-2
  

Se även |

• Kardinalutnämningar 2006


• Kardinalutnämningar 2007


• Kardinalutnämningar 2010


• Kardinalutnämningar februari 2012


• Kardinalutnämningar november 2012

Externa länkar |

• 
  Wikiquote har citat av eller om Benedictus XVI.

  Citat

  
  


• 
  Wikimedia Commons har media som rör Benedictus XVI.
  Bilder & media
  
  

.mw-parser-output .sbstyle{clear:both;margin-left:auto;margin-right:auto;border-collapse:collapse;text-align:center}.mw-parser-output .sbstyle,.mw-parser-output .sbstyle td,.mw-parser-output .sbstyle th{border:#aaa 1px solid;padding:4px}

Företrädare: Johannes Paulus II

Romersk-katolska kyrkans påve 2005–2013

Efterträdare: Franciskus

.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}

v • r Påvar i Romersk-katolska kyrkan Kronologisk ordning fram till nuvarande påve Franciskus 30–498 Petrus · Linus · Anacletus I · Clemens I · Evaristus · Alexander I · Sixtus I · Telesphorus · Hyginus · Pius I · Anicetus · Soter · Eleutherus · Viktor I · Zephyrinus · Calixtus I · Urban I · Pontianus · Anterus · Fabianus · Cornelius · Lucius I · Stefan I · Sixtus II · Dionysius · Felix I · Eutychianus · Gajus · Marcellinus · Marcellus I · Eusebius · Miltiades · Silvester I · Markus · Julius I · Liberius · Damasus I · Siricius · Anastasius I · Innocentius I · Zosimus · Bonifatius I · Celestinus I · Sixtus III · Leo I · Hilarius · Simplicius · Felix III · Gelasius I · Anastasius II 498–999 Symmachus · Hormisdas · Johannes I · Felix IV · Bonifatius II · Johannes II · Agapetus I · Silverius · Vigilius · Pelagius I · Johannes III · Benedictus I · Pelagius II · Gregorius I · Sabinianus · Bonifatius III · Bonifatius IV · Adeodatus I · Bonifatius V · Honorius I · Severinus · Johannes IV · Theodor I · Martin I · Eugenius I · Vitalianus · Adeodatus II · Donus · Agatho · Leo II · Benedictus II · Johannes V · Konon · Sergius I · Johannes VI · Johannes VII · Sisinnius · Constantinus · Gregorius II · Gregorius III · Zacharias · (Stefan) · Stefan II · Paulus I · Stefan III · Hadrianus I · Leo III · Stefan IV · Paschalis I · Eugenius II · Valentinus · Gregorius IV · Sergius II · Leo IV · Benedictus III · Nicolaus I · Hadrianus II · Johannes VIII · Marinus I · Hadrianus III · Stefan V · Formosus · Bonifatius VI · Stefan VI · Romanus · Theodor II · Johannes IX · Benedictus IV · Leo V · Sergius III · Anastasius III · Lando · Johannes X · Leo VI · Stefan VII · Johannes XI · Leo VII · Stefan VIII · Marinus II · Agapetus II · Johannes XII · Benedictus V · Leo VIII · Johannes XIII · Benedictus VI · Benedictus VII · Johannes XIV · Johannes XV · Gregorius V 999–1503 Silvester II · Johannes XVII · Johannes XVIII · Sergius IV · Benedictus VIII · Johannes XIX · Benedictus IX · Silvester III · Benedictus IX · Gregorius VI · Clemens II · Benedictus IX · Damasus II · Leo IX · Viktor II · Stefan IX · Nicolaus II · Alexander II · Gregorius VII · Viktor III · Urban II · Paschalis II · Gelasius II · Calixtus II · Honorius II · Innocentius II · Celestinus II · Lucius II · Eugenius III · Anastasius IV · Hadrianus IV · Alexander III · Lucius III · Urban III · Gregorius VIII · Clemens III · Celestinus III · Innocentius III · Honorius III · Gregorius IX · Celestinus IV · Innocentius IV · Alexander IV · Urban IV · Clemens IV · Gregorius X · Innocentius V · Hadrianus V · Johannes XXI · Nicolaus III · Martin IV · Honorius IV · Nicolaus IV · Celestinus V · Bonifatius VIII · Benedictus XI · Clemens V · Johannes XXII · Benedictus XII · Clemens VI · Innocentius VI · Urban V · Gregorius XI · Urban VI · Bonifatius IX · Innocentius VII · Gregorius XII · Martin V · Eugenius IV · Nicolaus V · Calixtus III · Pius II · Paulus II · Sixtus IV · Innocentius VIII · Alexander VI 1503–2005 Pius III · Julius II · Leo X · Hadrianus VI · Clemens VII · Paulus III · Julius III · Marcellus II · Paulus IV · Pius IV · Pius V · Gregorius XIII · Sixtus V · Urban VII · Gregorius XIV · Innocentius IX · Clemens VIII · Leo XI · Paulus V · Gregorius XV · Urban VIII · Innocentius X · Alexander VII · Clemens IX · Clemens X · Innocentius XI · Alexander VIII · Innocentius XII · Clemens XI · Innocentius XIII · Benedictus XIII · Clemens XII · Benedictus XIV · Clemens XIII · Clemens XIV · Pius VI · Pius VII · Leo XII · Pius VIII · Gregorius XVI · Pius IX · Leo XIII · Pius X · Benedictus XV · Pius XI · Pius XII · Johannes XXIII · Paulus VI · Johannes Paulus I · Johannes Paulus II 2005– Benedictus XVI  · Franciskus För alfabetisk lista se, Kategori:Påvar

v • r Romersk-katolska kyrkan Organisation, påvedöme, lära och liturgiska traditioner Historik Jesus · De tolv apostlarna · Tidig kristendom  · Ekumeniska koncilier · Missioner · Östliga schismen · Korstågen · Västliga schismen · Protestantiska reformationen · Motreformationen · Katolska kyrkan efter land · Vatikanstaten Hierarki Påven · Kardinaler · Patriarker · Storärkebiskopar · Primates · Metropoliter · Ärkebiskopar · Stiftsbiskopar · Koadjutorbiskopar · Hjälpbiskopar · Titulärbiskopar · Biskopar emeriti Teologi Dogmatik · De tio budorden · Bergspredikan · Arvsynd · Nåd  · Bön  · Frälsning  · Treenighetsläran Sakrament De sjukas smörjelse · Dop · Konfirmation · Eukaristi · Prästvigning · Äktenskap · Boten Mariologi Jungfru Maria · Obefläckade avlelsen · Jungfru Marie himmelsfärd Påve Franciskus Konklav · Teologi Tidigare påvar Benedikt XVI · Johannes Paulus II · Johannes Paulus I · Paulus VI · Johannes XXIII · Pius XII · Pius XI · Benedikt XV · Pius X · Leo XIII Religiösa institut och sällskap Assumptionister · Augustinerorden · Benediktinorden · Kapucinorden · Karmelitorden · Kartusianorden · Heliga Korsets kongregation · Dominikanorden · Franciskanorden · Jesuitorden · Sankt Filip Neris oratorium Andra Vatikankonciliet Definition av kyrkan · Dei Verbum · Gaudium et Spes · Lumen Gentium · Nostra Aetate · Sacrosanctum Concilium Delkyrkor och liturgiska riter Alexandrinska: · Koptisk · Etiopisk · Antiokenska: · Maronitisk · Syriansk · Syro-malankarisk · Armeniska: · Armenisk · Bysantiska: · Albansk · Vitrysk · Bulgarisk · Kroatisk · Grekisk · Ungersk · Italiensk-albansk · Makedonsk · Melkitisk · Rumänsk · Rysk · Rutensk · Slovakisk · Ukrainsk · Östsyriska: · Kaldeisk · Syro-malabarisk · Latinska: · Romersk · Anglikansk tillämpning · Sarum · Ambrosiansk · Mozarabisk Portal:Katolska kyrkan · Kategori:Romersk-katolska kyrkan

Auktoritetsdata • WorldCat • VIAF: 102167198 • LCCN: n79106175 • ISNI: 0000 0001 2145 8385 • GND: 118598546 • SELIBR: 266344 • SUDOC: 027090396 • BNF: cb11921205s (data) • BIBSYS: 5074964 • NLA: 35443127 • NDL: 01054289 • NKC: jn20000604572 • ICCU: ITICCUCFIV21816 • BNE: XX915528 • CiNii: DA05458367