Xrfgtjtk

.mw-parser-output .infobox{border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;color:black;margin:.5em 0 .5em 1em;padding:.2em;float:right;clear:right;width:22em;text-align:left;font-size:88%;line-height:1.6em}.mw-parser-output .infobox td,.mw-parser-output .infobox th{vertical-align:top;padding:0 .2em}.mw-parser-output .infobox caption{font-size:larger}.mw-parser-output .infobox.bordered{border-collapse:collapse}.mw-parser-output .infobox.bordered td,.mw-parser-output .infobox.bordered th{border:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless td,.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless th{border:0}.mw-parser-output .infobox-showbutton .mw-collapsible-text{color:inherit}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow th{border:0;border-top:1px solid #aaa;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow th{border:0;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.geography{border:1px solid #ccd2d9;text-align:left;border-collapse:collapse;line-height:1.2em;font-size:90%}.mw-parser-output .infobox.geography td,.mw-parser-output .infobox.geography th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow th{border:0;padding:0 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow th{border-top:0;border-bottom:solid 1px #ccd2d9;padding:0 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .maptable td,.mw-parser-output .infobox.geography .maptable th{border:0;padding:0}

Italiens herrlandslag i fotboll

Fotbollsförbund	Federazione Italiana Giuoco Calcio
Förbundskapten	TBD
Lagkapten	TBD
FIFA-rankning	14 (15 mars 2018)[1]
Flest landskamper	Gianluigi Buffon (175)
Flest mål	Luigi Riva (35)
Första landskamp
Italien 6–2 Frankrike  (Milano, Italien, 15 maj 1910)
Största vinst
Italien 9–0 USA  (Brentford, England, 2 augusti 1948)
Största förlust
Ungern 7–1 Italien  (Budapest, Ungern, 6 april 1924)
Hemmaställ Bortaställ
Världsmästerskap
Spelade mästerskap	18
● Guld	4
● Silver	2
● Brons	1
Olympiska spelen
Spelade turneringar	14
● Guld	1
● Silver	0
● Brons	2
Europamästerskap
Spelade turneringar	8
● Guld	1
● Silver	2

Italiens herrlandslag i fotboll (italienska: Nazionale di calcio dell'Italia), även kallade Gli azzurri och Squadra Azzurra vilket ungefär betyder de blå eller de medelhavsblå, representerar Italien i fotboll på herrsidan.

Italien är ett av de mest framgångsrika fotbollslandslagen med bland annat fyra VM-segrar. Det italienska landslaget har blivit känt för sitt defensiva spel (bland annat genom catenacciosystemet) med stort inslag av taktik men även för spelarnas teknik och anfallsskicklighet.

Historia |

Italien spelade sin första fotbollslandskamp söndagen den 15 maj 1910 i Milano. Frankrike stod för motståndet, och Italien vann matchen med 6–2. I fotbollsturneringen vid olympiska sommarspelen 1928 i Amsterdam vann Italien över Frankrike och Spanien men förlorade semifinalen mot Uruguay. I matchen om bronsmedaljerna kom Italien igen och utklassade Egypten med 11–3.

1930-talets storhetstid |

Italiens absoluta storhetstid var under 1930-talet då landslaget under Vittorio Pozzos ledning vann VM 1934 och kunde försvara titeln 1938, en bedrift Italien och Brasilien är ensamma om i VM-historien. Det italienska landslaget under Pozzos ledning var känt för sitt starka försvar och för sina snabba kontringar. Laget lät motståndarna ha större delen av bollinnehavet, men när man väl erövrade bollen ställde laget blixtsnabbt om från försvar till anfall.

1934 vann man på hemmaplan under det av diktatorn Benito Mussolini regisserade VM-slutspelet. Det favorittyngda laget fick hjältestatus i ett Italien där fotbollen var ett propagandavapen för fascistregimen. Landslagets största spelare under den här tiden var Giuseppe Meazza och Silvio Piola. Italien vann även OS-guld i fotboll vid spelen i Berlin 1936 efter finalseger över Österrike.

I perioden alldeles efter andra världskriget dominerade Torino den italienska klubbfotbollen och många av lagets spelare var regelbundet med i det italienska landslaget. Den 4 maj 1949 på väg hem från en vänskapsmatch mot Benfica i Lissabon havererade deras flygplan i Supergakyrkan (se Supergaolyckan) utanför Turin. Samtliga spelare omkom. Italien deltog i VM 1950 och 1954 men misslyckades kvalificera sig för VM i Sverige 1958.

EM-guld och VM-silver |

Efter Andra världskriget började snart klubbarna få framgångar men landslaget lyckades inte komma tillbaka till storhetstidens form. Man hade problem i såväl VM 1962 som 1966 då man inte lyckades tag sig vidare till från gruppspelet. 1966 förlorade man sensationellt mot Nordkorea. Detta samtidigt som italienska klubblag som AC Milan och Inter vann Europacupen. Förbundet anställde nu Helenio Herrera som förbundskapten, Herrera som lett Inter till stora framgångar, införde catenaccio, det defensiva spelupplägg som blivit starkt förknippat med italiensk fotboll sedan dess. Detta fortsatte under Herreras efterträdare Ferruccio Valcareggi.

1968 skulle landslaget äntligen få framgång igen då man vann EM. Ett extremt defensivt lag vann i finalen mot Jugoslavien hemma i Rom. 1970 nådde man VM-final för första gången på 32 år men Brasilien vann klart. Italien hade nått sin största VM-framgång sedan VM-gulden på 1930-talet. I laget återfanns spelare som speluppläggarna Alessandro Mazzola och Gianni Rivera, lagkaptenen Giacinto Facchetti och strikern Luigi Riva.

När Ferruccio Valcareggi avgick 1974 tog Fulvio Bernardini över som förbundskapten efter att Italien åkt ut redan i gruppspelet i VM, men ett år senare utsågs Enzo Bearzot till förbundskapten. Förbundskapten Bearzot kunde fira sin första framgång i VM-slutspelet 1978 där Italien övertygade i inledningen av turneringen med bland annat seger över värdlandet och blivande världsmästarna Argentina. Ett offensivt lag med Bearzots upptäckt Paolo Rossi som en av stjärnorna slutade slutligen på en fjärdeplats.

1980 blev man fyra i EM på hemmaplan.

VM-guldet 1982 |

Den stora triumfen under Bearzots tid som förbundskapten skulle komma som en överraskning när Italien vann VM 1982. Efter en svag inledning med tre oavgjorda matcher fick laget allt att stämma och man slog de regerande världsmästarna Argentina och storfavoriterna i Brasilien. Vändningen kom när man tog sin första seger via 2–1 mot Argentina i det andra gruppspelet. I en klassisk match vann man sedan mot Brasilien med 3–2 och via 2–0 i semifinalen mot Polen kunde man sedan vinna finalen genom att defilera mot Västtyskland med 3–1.

I finalen vann man med 3–1 mot de regerande europamästarna Västtyskland. Den stora hjälten var Paolo Rossi som gjorde avgörande mål i de sista matcherna, bland annat ett hattrick mot Brasilien. Målvakten Dino Zoff var lagkapten och blev den äldsta att vinna VM med sina 40 år. Zoff hade varit med och vunnit EM redan 1968.

Landslaget 1982–1990 |

Efter VM-segern hamnade i laget i en svacka och misslyckades att kvalificera sig för EM-slutspelet i Frankrike 1984. Laget förlorade bland annat klart mot Sverige som inte heller lyckades kvalificera sig för EM-slutspelet. I VM-slutspelet 1986 spelade man oavgjort mot Bulgarien (1–1). I nästa match spelade man åter 1–1 mot de blivande mästarna Argentina. I nästa match tog man en knapp seger mot Sydkorea med 3–2. I åttondelsfinalen föll laget tungt mot de blivande bronsmedaljörerna Frankrike med 0–2. Enzo Bearzot avgick som förbundskapten.

När VM gick i Italien 1990 var man skyhöga favoriterna och imponerande stort innan man åkte ut i semifinalen mot Argentina på straffar. Man hade flera tunga profiler i laget: Walter Zenga, Paolo Maldini, Franco Baresi, Gianluca Vialli, Giuseppe Bergomi och en ung Roberto Baggio för att nämna några. Ändå var det en doldis som skulle kliva fram, Salvatore Schillaci vann VM:s skytteliga.

Landslaget under 1990-talet |

1992 var man inte med i EM-slutspelet. Vid VM 1994 var förväntningarna höga på Italien i allmänhet och Roberto Baggio i synnerhet. Italien gick till VM-final mycket tack vare hans fem mål på sju matcher. Han gjorde avgörande mål i åttondels-, kvarts- och semifinal med välplacerade skott innanför stolpen eller via stolpen i mål. Finalen förlorades mot Brasilien som avgjordes med straffsparksläggning.

1996 var Italien med i EM-slutspelet i England. I en grupp med Tyskland, Tjeckien och Ryssland slutade Italien trea. Förlust mot Tjeckien kostade och då räckte inte oavgjort mot Tyskland(missad straff) och vinst mot Ryssland. Italien gick till kvartsfinal i VM 1998, men åkte ut på straffar mot de blivande mästarna Frankrike. Man hade slagit Kamerun, Österrike och Norge (åttondel) på sin väg mot kvarten men utan att imponera.

EM-silver 2000 men misslyckade VM och EM |

EM 2000 var Italien tillbaka och gjorde sin bästa EM-turnering sedan EM-guldet 1968. Man gjorde dåliga resultat men under EM-slutspelet visade man vilket turneringslag Italien ofta har förmågan till att vara.

Italien vann samtliga matcher i gruppspelet. Man slog bland annat Turkiet med 2–1, värdnationen Belgien med 2–0 och Sverige med 2–1. I kvartsfinalen slogs Rumänien ut med 2–0. I semifinalen vann Italien mot värdnationen Holland på straffar. I finalen förlorade man med 1–2 mot Frankrike. Då hade Italien tidigare tagit ledningen med 1–0. (Målet gjordes av Delvecchio). I finalen föll man på nytt mot Frankrike efter ett franskt kvitteringsmål på övertid av ordinarie tid och sedan ett segermål under övertiden. Den spelare som avgjorde för Frankrike var David Trezeguet.

Italien kvalade in i VM 2002 som favoriter. I första matchen slog man Ecuador med 2–0 efter två mål av Vieri. I andra matchen förlorade man med 1–2 mot Kroatien. Tack vare Del Pieros mål mot Mexiko (1–1) kunde man ta sig till åttondelsfinalen. Där förlorade man överraskande mot hemmalaget Sydkorea (1–2) efter förlängning. Italien kvalade även in till EM 2004 men lyckades inte i slutspelet i Portugal. Man slog Bulgarien med 2–1 och fick oavgjort mot Sverige och Danmark. Sverige, Italien och Danmark hade vunnit mot Bulgarien, men italienarna hade vunnit med minst marginal och genom målskillnad slogs Italien ut.

Det fjärde VM-guldet |

I VM 2006 inledde Italien VM med seger med 2–0 mot Ghana. Det italienska laget vann varje match, utom en gruppmatch mot USA, där Cristian Zaccardo gjorde självmål vilket ledde till det oavgjorda resultatet 1–1. Daniele De Rossi fick rött kort i matchen mot USA efter att ha armbågat Brian McBride i ansiktet och blev avstängd i fyra matcher och fick böta 10 000 CHF.^[2] Gruppspelet avslutades med 2–0 mot Tjeckien.

I åttondelsfinalen mot Australien fick Italien en omdiskuterad straff i den femte tilläggsminuten som Francesco Totti slog i mål. I kvartsfinalen vann Italien med 3–0 mot Ukraina. Semifinalen mot värdlandet Tyskland var länge en spännande uppgörelse. Efter både stolp- och ribbträffar gjorde Fabio Grosso 1–0 i den 119:e minuten (i förlängning) med ett skruvat skott. I den 120:e minuten avgjorde Alessandro Del Piero matchen då han slog in en skruvad bredsida och Italien var klart för final. I finalen mot Frankrike vann Italien på straffar. Frankrikes Zinedine Zidane hade då blivit utvisad och Frankrikes andra stora stjärna, Thierry Henry, var utbytt. Zidanes utvisning kom efter han hade skallat Marco Materazzi på bröstkorgen. Materazzi hade innan dess sagt något till Zidane som gjorde honom upprörd.

2006–2014 |

Efter VM lämnade Lippi och istället tog Roberto Donadoni över som förbundskapten och ledde landslaget genom EM-kvalet där Italien blev gruppsegrare. Italien gick vidare från gruppspelet i EM-slutspelet 2008 men förlorade kvartsfinalen mot blivande europamästarna Spanien på straffar.

Donadoni avgick och Marcello Lippi gjorde comeback som förbundskapten och ledde landslaget till VM-slutspel 2010. Där lyckades inte Italien ta sig vidare från gruppspelet och slutade på två poäng. Inför kvalet till EM 2012 tog Cesare Prandelli över. I EM-slutspelet tog sig Italien för tredje gången till final efter semifinalseger mot Tyskland med 2–1 efter två mål av Mario Balotelli. I finalen förlorade laget klart mot Spanien med 4–0.

I EM-kvalet 2016 i Frankrike kom Italien på första plats i Grupp H utan att förlora någon av de tio kvalmatcherna. Italien gick sen vidare från EM-gruppspelet efter 2-0 mot Belgien (Emanuele Giaccherini 32', Graziano Pelle 90'+3) och 1-0 mot Sverige (Eder 88'). Man mötte därefter Spanien i åttondelsfinalen som man vann med 2-0 (Giorgio Chiellini 32', Graziano Pelle 90'+1). I kvartsfinalen mot Tyskland förlorade man efter straffar. Matchen mot Tyskland blev förbundskapten Antonio Contes sista match för landslaget.

Missad kval till VM 2018 |

Under kvalet till VM 2018 hamnade Italien i samma grupp som Spanien, som var för svåra för dem, annars hade de det enkelt och slutade på en andraplats i gruppen, vilket ledde till ett playoff. Där lottades man mot Sverige. Det första mötet på Friends Arena utanför Stockholm förlorade de med 1-0. Under returmötet på sin hemmaplan i Milano lyckades de aldrig få hål på Sverige och fiaskot blev fullbordat. För första gången på 60 år, och tredje gången totalt, (efter 1930 och 1958) missade Italien VM. Efter det fiaskot slutade Giorgio Chiellini, Andrea Barzagli, Daniele De Rossi samt kaptenen och trotjänaren Gianluigi Buffon i landslaget. Buffon stannade därmed på 175 landskamper, vilket är överlägset flest i det landslagets historia samt fjärde flest herrlandskamper någonsin.

Matchstället |

Italiens blå tröja har fått sin blå färg från det tidigare italienska kungahusets färg, savojblått. Italiens traditionella matchställ består av blå tröja tillsammans med vita shorts och blå strumpor. Den blå färgens nyans har varierat genom åren. Italiens landslagsvapen har även ändrats flera gånger. Man hade först det italienska kungahusets vapen, samma som fram till 1945 återfanns på den italienska trikoloren. Sedan hade man ett vapen i de italienska färgerna fram till mitten av 1980-talet då man började använda fotbollsförbundets märke.

Det italienska andrastället består traditionellt av vit tröja med blå byxor. Numera går det helt i vitt.

Italien höll länge fast vid principen om att inte ha något sportmärkes logotyp synligt på matchstället. Det dröjde fram till 1990-talet. 1982 skedde en kompromiss där det inte fanns något sportmärke på matchtröjan men väl på överdragsstället som Italien trots hög värme hade på sig under uppställningen innan match. Matchställsleverantörer genom åren har bland annat Le Coq Sportif, Diadora, Nike, Kappa och Puma varit.

Spelare |

Profiler genom tiderna |

• Roberto Baggio


• Gianluigi Buffon


• Fabio Cannavaro


• Ciro Ferrara


• Filippo Inzaghi


• Paolo Maldini


• Alessandro Nesta


• Alessandro Del Piero


• Luigi Riva


• Paolo Rossi


• Antonio Cassano


• Francesco Totti


• Christian Vieri


• Dino Zoff


• Gianni Rivera


• Bruno Conti


• Franco Baresi


• Andrea Pirlo


• Giacinto Facchetti


• Marco Tardelli


• Antonio Conte


• Marco Materazzi


• Mario Balotelli


• Lorenzo Insigne


• Giuseppe Meazza

Spelartruppen |

Följande spelare var uttagna i kvalmatchen till EM 2016 mot Kroatien den 16 november och vänskapsmatchen mot mot Albanien den 18 november 2014.

Nr Pos. Namn Födelsedatum (ålder) Matcher Mål Klubb 1 MV Gianluigi Buffon 28 januari 1978 (40 år) 145 0 Juventus (kapten) 12 MV Salvatore Sirigu 12 januari 1987 (31 år) 10 0 Paris Saint-Germain 16 MV Mattia Perin 10 november 1992 (26 år) 0 0 Genoa 3 F Giorgio Chiellini 14 augusti 1984 (34 år) 73 6 Juventus 13 F Andrea Ranocchia 16 februari 1988 (30 år) 16 0 Internazionale 2 F Mattia De Sciglio 20 oktober 1992 (26 år) 15 0 Milan 4 F Angelo Ogbonna 23 maj 1988 (30 år) 10 0 Juventus 20 F Matteo Darmian 2 december 1989 (29 år) 8 0 Torino 23 F Manuel Pasqual 13 mars 1982 (36 år) 8 0 Fiorentina F Daniele Rugani 29 april 1994 (24 år) 0 0 Empoli F Emiliano Moretti 11 juni 1981 (37 år) 0 0 Torino MF Daniele De Rossi 24 juli 1983 (35 år) 99 16 Roma 8 MF Claudio Marchisio 19 januari 1986 (32 år) 50 4 Juventus 6 MF Antonio Candreva 28 februari 1987 (31 år) 25 0 Lazio 5 MF Marco Verratti 5 november 1992 (26 år) 10 1 Paris Saint-Germain 18 MF Marco Parolo 25 januari 1985 (33 år) 7 0 Lazio MF Giacomo Bonaventura 22 augusti 1989 (29 år) 1 0 Milan MF Andrea Bertolacci 11 januari 1991 (27 år) 0 0 Genoa MF Roberto Soriano 8 februari 1991 (27 år) 0 0 Sampdoria A Mario Balotelli 12 augusti 1990 (28 år) 33 13 Liverpool 10 A Sebastian Giovinco 26 januari 1987 (31 år) 20 1 Juventus A Alessio Cerci 23 juli 1987 (31 år) 13 0 Atlético Madrid A Stephan El Shaarawy 27 oktober 1992 (26 år) 10 1 Milan A Ciro Immobile 20 februari 1990 (28 år) 8 1 Lazio 7 A Simone Zaza 25 juni 1991 (27 år) 3 1 Sassuolo 17 A Graziano Pellè 15 juli 1985 (33 år) 1 1 Southampton

Förbundskaptener |

• 
  Augusto Rangone (1925–1928)


• 
  Carlo Carcano (1928–1929)


• 
  Vittorio Pozzo (1929–1948)


• 
  Ferruccio Novo (1949–1950)


• 
  Giuseppe Viani (1960)


• 
  Giovanni Ferrari (1960–1961)


• 
  Edmondo Fabbri (1962–1966)


• 
  Ferruccio Valcareggi (1966–1974)


• 
  Fulvio Bernardini (1974–1975)


• 
  Enzo Bearzot (1975–1986)


• 
  Azeglio Vicini (1986–1991)


• 
  Arrigo Sacchi (1991–1996)


• 
  Cesare Maldini (1997–1998)


• 
  Dino Zoff (1998–2000)


• 
  Giovanni Trapattoni (2000–2004)


• 
  Marcello Lippi (2004–2006)


• 
  Roberto Donadoni (2006–2008)


• 
  Marcello Lippi (2008–2010)


• 
  Cesare Prandelli (2010–2014)


• 
  Antonio Conte (2014-2016)


• 
  Giampiero Ventura (2016-2017)

Se även |

• Italiens U21-herrlandslag i fotboll


• Italiens damlandslag i fotboll

Referenser |

1. 
   ^ ”FIFA/Coca-Cola World Ranking”. Fifa. http://www.fifa.com/fifa-world-ranking/ranking-table/men/index.html. Läst 24 november 2016. 
   


2. 
   ^ ”Italy's De Rossi gets four-match ban from FIFA”. ESPN. 23 juni 2006. http://soccernet.espn.go.com/news/story?id=372274&cc=5901. Läst 26 mars 2008. 
   

Externa länkar |

• 
  Rec. Sport. Soccer Statistics Foundation - Italiens herrlandskamper i fotboll (engelska)
  

.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}

v • r Europas landslag i fotboll (Uefa) Medlemmar, herrar Albanien · Andorra · Armenien · Azerbajdzjan · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · England · Estland · Finland · Frankrike · Färöarna · Georgien · Gibraltar · Grekland · Irland · Island · Israel · Italien · Kazakstan · Kosovo · Kroatien · Lettland · Liechtenstein · Litauen · Luxemburg · Makedonien · Malta · Moldavien · Montenegro · Nederländerna · Nordirland · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Ryssland · San Marino · Schweiz · Serbien · Skottland · Slovakien · Slovenien · Spanien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ukraina · Ungern · Vitryssland · Wales · Österrike F.d. medlemmar, herrar Irland (1882–1950) · Jugoslavien · OSS · Saarland · Serbien och Montenegro · Sovjetunionen · Tjeckoslovakien · Östtyskland Medlemmar, damer Albanien · Armenien · Azerbajdzjan · Belgien · Bosnien och Hercegovina · Bulgarien · Cypern · Danmark · England · Estland · Finland · Frankrike · Färöarna · Georgien · Grekland · Irland · Island · Israel · Italien · Kazakstan · Kroatien · Lettland · Litauen · Luxemburg · Makedonien · Malta · Moldavien · Montenegro · Nederländerna · Nordirland · Norge · Polen · Portugal · Rumänien · Ryssland · Schweiz · Serbien · Skottland · Slovakien · Slovenien · Spanien · Sverige · Tjeckien · Turkiet · Tyskland · Ukraina · Ungern · Vitryssland · Wales · Österrike F.d. medlemmar, damer Jugoslavien · Serbien och Montenegro · Sovjetunionen · Tjeckoslovakien · Östtyskland Andorra, Gibraltar, Liechtenstein och San Marino är medlemmar i Uefa men har inget damlandslag i fotboll

v • r Världsmästare i fotboll 5 titlar  Brasilien (1958 · 1962 · 1970 · 1994 · 2002) 4 titlar  Italien (1934 · 1938 · 1982 · 2006) —  Tyskland (1954 · 1974 · 1990 · 2014 (1954, 1974 och 1990 som Västtyskland)) 2 titlar  Uruguay (1930 · 1950) —  Argentina (1978 · 1986) —  Frankrike (1998 · 2018) 1 titel  England (1966) —  Spanien (2010)   Segrare i ordningsföljd 1930:  Uruguay 1934:  Italien 1938:  Italien 1950:  Uruguay 1954:  Västtyskland 1958:  Brasilien 1962:  Brasilien 1966:  England 1970:  Brasilien 1974:  Västtyskland 1978:  Argentina 1982:  Italien 1986:  Argentina 1990:  Västtyskland 1994:  Brasilien 1998:  Frankrike 2002:  Brasilien 2006:  Italien 2010:  Spanien 2014:  Tyskland 2018:  Frankrike

v • r Europamästare i fotboll Herrar: 3 titlar  Tyskland (inklusive Västtyskland) (1972 · 1980 · 1996)  ·  Spanien (1964 · 2008 · 2012) 2 titlar  Frankrike (1984 · 2000) 1 titel  Sovjetunionen (1960) ·  Italien (1968) ·  Tjeckoslovakien (1976) ·  Nederländerna (1988) ·  Danmark (1992) ·  Grekland (2004) ·  Portugal (2016) Damer: 8 titlar  Tyskland (inklusive Västtyskland) (1989 · 1991 · 1995 · 1997 · 2001 · 2005 · 2009 · 2013) 2 titlar  Norge (1987 · 1993) 1 titel  Sverige (1984) ·  Nederländerna (2017) Segrare i ordningsföljd Herrar:  Sovjetunionen (1960)  Spanien (1964)  Italien (1968)  Västtyskland (1972)  Tjeckoslovakien (1976)  Västtyskland (1980)  Frankrike (1984)  Nederländerna (1988)  Danmark (1992)  Tyskland (1996)  Frankrike (2000)  Grekland (2004)  Spanien (2008)  Spanien (2012)  Portugal (2016) Damer:  Sverige (1984)  Norge (1987)  Västtyskland (1989)  Tyskland (1991)  Norge (1993)  Tyskland (1995)  Tyskland (1997)  Tyskland (2001)  Tyskland (2005)  Tyskland (2009)  Tyskland (2013)  Nederländerna (2017)