Religionsfreden i Augsburg
Titelsida av tryckt version av fredsavtalet för 1555 års kejserliga riksdag.
Religionsfreden i Augsburg (tyska: Augsburger Religionsfrieden) kallas det fredsfördrag som slöts mellan den tysk-romerska kejsaren Karl V och furstarna i Schmalkaldiska förbundet 5 september 1555 i Augsburg i Bayern.
Fördraget innebar ett slag mot den kejserliga centralmaktens rätt att bestämma i religionspolitiska frågor genom att formellt jämställa den lutherska och katolska tron i riket och därmed ge ökad makt till de olika furstarna.
Innehåll
1 Bakgrund
2 Innehåll
2.1 Valbar protestantism
2.2 Ecklesiastiskt undantag
2.3 Reformerta samfund
3 Källor
4 Externa länkar
Bakgrund |
Karl V hade egentligen besegrat Schmalkaldiska förbundets protestantiska furstar i det schmalkaldiska kriget 1546-1547 men den protestantiska läran spreds för fort för att en militär seger skulle räcka för att begränsa den. Han utfärdade därför det augsburgska interimet 1548 där det påbjöds att Tysk-romerska rikets protestanter gradvis skulle återintegreras i den katolska gemenskapen men med ett par eftergifter (protestantiska prästers rätt att gifta sig och protestanters rätt till nattvard).[1] De protestantiska furstarna vägrade acceptera påbudet som heller inte fick stort stöd bland katoliker men blev ändå rikslag samma år.[2][3] För att nå försoning utarbetades samma år ett andra interim i Leipzig av den protestantiske kurfursten Moritz av Sachsen som gav ännu fler eftergifter till protestanterna. Detta förkastades av den katolska sidan.
Moritz av Sachsen ledde år 1552 ett uppror mot kejsaren och vann flera framgångar. I Passaufördraget samma år bekräftades den protestantiska sidans stärkta positioner genom att provisoriskt ge dem lika rättigheter. Fördraget gällde endast tills nästa riksdag sammanträdde vilket var i Augsburg år 1555.
Innehåll |
Valbar protestantism |
Fördraget mest kända innehåll gällde möjligheten för tyska furstar att välja mellan antingen lutherdom eller katolicism. Det fastslog principen cuius regio, eius religio, det vill säga att furstens religion i ett område bestämde folkets religion. Religionsfrihet i någon modern mening innebar detta överhuvudtaget inte. De undersåtar som inte tillhörde sin furstes religion och vägrade konvertera fick enligt §24 i fördraget rätten att emigrera till en stat som hade ens tro som statsreligion.
Ecklesiastiskt undantag |
Fördraget fastslog också principen reservatum ecclesiasticum, att om en andlig furste (t.ex. furstbiskop eller furstabbot) konverterade till protestantism avsade han sig alla rättigheter och skulle efterträdas av en katolik. Detta skulle bli en stor tvistefråga under trettioåriga kriget och särskilt efter utfärdandet av Restitutionsediktet år 1629. Redan under Kölnkriget 1583-1588 framträdde underliggande spänningar gällande denna princip efter att ärkebiskopen av Köln, Gebhard Truchsess von Waldburg, konverterat till protestantism utan att lämna ifrån sig makten.
Reformerta samfund |
Religionsfreden medgav inget officiellt erkännande av några varianter av reformert kristendom. Därför kunde protestanter som inte var lutheraner fortfarande åtalas för kätteri i stater styrda av protestantiska furstar. I längden skulle detta leda till fortsatta religiösa spänningar i riket som skulle eskalera till defenestrationen i Prag 1618. Först efter trettioåriga krigets slut 1648, i och med westfaliska freden, skulle reformerta trosbekännare tillerkännas fler rättigheter.
Källor |
^ Augsburger-interim i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
^ Johann Kurtz, History of the Christian Church, volume 3 pg 320
^ Pastor, vol 12 pp 409-453
Externa länkar |
The Treaty of "Peace of Augsburg" in full text (tyska)
