Öken
Jordens ökenområden.
Öken är ett landområde med mycket sparsam nederbörd och ofta hög avdunstning som därigenom har ingen eller mycket sparsamt med växtlighet. Djur och växter i öknen är ofta starkt specialiserade och måste tåla både höga och låga temperaturer samt klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Öknar finns vid jordens vändkretsar, längst kontinenternas västkuster och i områden med regnskugga. Dessutom finns det köldöknar eller polaröknar på Antarktis och de nordligaste delarna av Arktis.[1]
Innehåll
1 Ökentyper
2 Klimatet i öknen
3 Landskapsformer
4 Växter och djur
5 Ökenspridning
6 Lista över öknar
7 Källor
8 Externa länkar
Ökentyper |
Öknar klassificeras på en rad olika sätt som exempelvis vegetation, landskapstyp, temperatur, nederbörd och avdunstning.
Vegetation: Öknarna utmärks av sparsam eller ingen växtlighet alls. Områden med sammanhängande växtlighet kan istället kallas halvöken. När en öken övergår till stäpp eller savann är otydligt. Gobiöknen i Asien exempelvis är ur ett ekologiskt hänseende närmast en stäpp och Kalahari i södra Afrika kan betraktas som en torr savann och båda betraktas enligt nyare klassificering som halvöknar. Norr och söder om Saharaöknen finns bälten av halvöken, det södra kallas Sahel.[1][2]
Landskapstyp: Öknarnas landskap är format av det vatten flödar under de sällsynta och ofta kraftiga regnen, vinderosion, vittring, solsprängning, saltsprängning och (i köldöknar) köldsprängning. Öknar kan med en arabisk klassificering indelas i tre typer: klippöken (hammadda), sten- och grusöken (reg eller serir) och sandöken (erg).[3]
Sandöken, Sahara
Stenöken, Sahara
Klippöken, Chihuahuan
Temperatur: Heta öknar har varmaste månaden medeltemperaturer över 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 30 °C.
Varma öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden mellan 10 och 20 °C.
Svala öknar har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 20 °C och kallaste månaden mellan 0 och 10 °C.
Kalla öknar (köldöknar) har varmaste månaden medeltemperaturer mellan 10 och 30 °C och kallaste månaden under 0 °C.[1]
Vändkretsöknar ligger normalt mellan 15° och 35° sydlig och nordlig bredd. Luftmassornas rörelse runt ekvatorn skapar sjunkande luft runt vändkretsarna som antingen strömmar mot ekvatorn eller mot polerna. Den sjunkande luften skapar ett klimat som karaktäriseras av permanenta högtryck som i sin tur ger upphov till öknar. Sahara, Arabiska öknen, Tharöknen i Pakistan och Indien, Kalahari i södra Afrika och Gibsonöknen västra Australien är exempel på vändkretsöknar.[1]
Västkustöknar uppstår i längst västkusterna i Sydamerika, Afrika och Australien eftersom passadvindarna där är frånlandsvindar. Det får till följd att det varma ytvattnet förs bort vilket skapar ett kallare luftlager vid havet. Luftlagret ser till att nederbörden faller över havet och inte över land. Däremot kan dimbankar driva in över land och då faller dagg i ökenområdet. I Namiböknen som antas vara världens äldsta öken finns arter som specialiserat sig på att ta hand om daggen. Atacamaöknen som är världens mest regnfattiga område, är också en västkustöken.[1][4]
Regnskuggeöknar finns i områden som ligger antingen i skuggan av bergskedjor eller långt inne på en kontinent. Luften som når dessa områden har redan avgett det mesta av sin fuktighet antingen över den blockerande bergskedjan eller över kustlandet för områden långt från kusten. Exempelvis Gobiöknen och Taklamakan i skuggan av Himalaya och andra kinesiska bergskedjor är regnskuggeöknar. I Nordamerika ligger öken- eller halvökenområden i regnskugga väster om Klippiga bergen och öster eller söder om Sierra Nevada.[1]
Köldöknar eller polaröknar finns på Antarktis och Arktis och består av permafrost, snöfält och glaciärer som smälter obetydlig under sommaren.[5] Den största sammanhängande köldöknen finns på norra Grönland.[1]
Polaröken, Antarktis
Saltöken, Salar de Uyuni
Saltöknar är öknar med ett ytskikt av salter bland annat stensalt och soda. Saltet har ofta sugits upp från djupare jordlager eller genom att salthaltigt vatten strömmat in i en sänka utan avlopp som sen avdunstat och lämnat kvar en saltskorpa. Normalt saknas växter i saltöknar.[6]
Klimatet i öknen |
Öknar kännetecknas av låg nederbörd och, med undantag för köldöknarna, hög dagstemperatur och stor temperaturvariation över dygnet på grund av den låga luftfuktigheten. I Libyen har 58 °C uppmätts och i Death Valley 56,7 °C. Avdunstningen i öknar överstiger ofta den årliga nederbörden. För de varma öknarna sätts normalt gränsen mellan ökenklimat och stäppklimat vid 250 mm nederbörd per år, medan gränsen ligger betydligt lägre för de kallare öknarna.[1][7]
Köppens klimatklassificering är den dominerande klimatklassificeringen som baserar sig på både temperatur och nederbörd. I systemet inkluderas också växternas vattenbehov där ett ökenklimat definieras av en medelnederbörd på mindre än hälften av växtlighetens behov.[1]
Landskapsformer |
På grund av de stora temperaturvariationerna mellan dag och natt samt vinter och sommar utvidgas ständigt berggrunden och lösmaterialet för att sedan krympa ihop igen vilket gör att materialet utsätts för vittring (sol-, salt- och även frostsprängning). Kemisk vittring kan också vara av betydelse, men kemisk vittring kräver vatten vilket gör att den oftast är av underordnad betydelse i ett ökenlandskap. I sandöknen är sanddyner det karaktäristiska inslaget och dynerna kan få olika form och storlek beroende på hur vinden uppför sig. Barkandynen är en vanlig form av sanddyn formad som en hästsko där ändarna pekar mot den dominerande vindriktningen. Med hjälp av en annan vindriktning kan ena änden förlängas och då bildas en längsgående seifdyn. Andra dynformer är transversaldyner och stjärndyner. I Namiböknen finns världens högsta dyner som kan vara så höga som 300 meter.[1]
Barkandyner, Namiböknen
Seifdyner, Rub al-Khalil
Stjärndyn
Inselberg, Coloradoplatån
Wadi, Israel
Saltslätt, Namibia
Isolerade berg, inselberg, utvecklas genom att en floddal eller en spricka utvidgas genom exempelvis ras eller annan erosion. Inselberg är ofta ganska stora, rektangulära och har en plan yta på översidan. När berget utsätts för fortsatt erosion blir det allt mer oregelbundet och mindre. Till slut finns bara en mängd stora stenblock kvar. Den kringblåsande sanden i öknarna slipar block och klippor och kan då skapa polerade ytor med olika mönster exempelvis fasetter på grund av varierande vindriktningar.[1]
Även vatten formar ökenlandskapet. På grund av att marken i huvudsak saknar växttäcke bildas snabbt vattenflöden på markytan som kan leda till erosion och att badlands bildas. Vid regn fylls uttorkade flodfåror, wadier, i öknen snabbt med vatten och bildar störtfloder som för med sig grus och sand för att sedan åter torka upp. Ofta ligger grundvattnet ytligt och träd kan nå grundvattnet längs den torra flodfåran. I flera öknar saknas utflöde av vatten och vattnet hamnar i interna sänkor i landskapet. Salter samlas i dessa sänkor och när vattnet dunstar fälls salter ut och bildar saltslätter där bara salttåliga växter kan klara sig. Vanligen består avlagringarna av koksalt och gips.[1] Saltslätt, playa, är en av jordens plattaste landskap som normalt sluttar mindre än 20 centimeter per kilometer.[8]
Växter och djur |
Med undantag för de kalla öknarna kan öknar ofta ha ett förhållandevis rikt växt- och djurliv. Djur och växter i öknen måste tåla både höga samt låga temperaturer och klara sig på lite vatten eller ojämn tillgång till vatten. Växter kan saknas helt klippöken, stenöken och sandöken, eller bestå av få och starkt specialiserade arter.[1]
Buskar med djupa rötter och hårda blad förekommer ofta, särskilt i klipp-, sten och grusöknar. Den afrikanska welwitschian är ett exempel på en ökenväxt med lång pålrot. I mer finfördelad jord förekommer kortlivade växter som växer upp och blommar efter regn för att sätta frön som ligger i jorden i väntan på nästa regn. Suckulenter har ofta små, köttiga blad, eller inga blad alls, med tät kutikula och få och nedsänkta klyvöppningar för att minska avdunstningen. Växterna lagar ofta vatten i stammar, rötter, jordstammar eller lökar. Fleråriga växter skyddar sig mot betande djur genom taggar eller bitter växtsaft. Kreosotbusken är en nordamerikansk ökenväxt som förgiftar sin omgivning med hjälp av sitt rotsystem för att slippa konkurrens om vatten och näringsämnen.[1][9][10]
Typiska ökenväxter:[1]
- Amerika: kaktusar, agave och fouquieria-arter
- Afrika: törelväxter, malörter, isörtsväxter, ökenstjärnor och welwitschia
- Asien: törelväxter och amarantväxter
- I oaser: dadelpalm och tamarisk
Euphorbia albomarginata
ettårig törelväxt i Mojaveöknen
Eremalche rotundifolia
ettårig malvaväxt i Mojaveöknen
Fouquieria splendens i Sonoraöknen
Dadelpalm i Gaberounoasen, Sahara
Welwitschia i Namiböknen
Haloxylon ammodendron amarantväxt i Karakum
Ökenlevande djur är ofta nattaktiva och skyddar sig dagtid mot utomhustemperaturen och avdunstning i håligheter nere i marken. De dagaktiva djuren brukar hålla sig i skuggan om det går eller gräver sig fram alldeles under markytan. Många djur klarar sig på den vätska som finns i födan bland annat genom att ha extremt vattenfattig avföring.[1][11]
I klipp- och stenöknar kan vattenförrådet vara längre efter regn kan djurlivet vara rikt. Det kan vara gott om insekter som exempelvis i Namiböknen kan utnyttja fukten från morgondimmorna. Insekterna blir föda åt skorpioner, ödlor, ormar och grodor. Öknens fåglar är oftast frö- eller insektsätare och har oftast en oansenlig fjäderdräkt som smälter in i omgivningen. Vissa afrikanska flyghöns kan transportera vatten i sina bröstfjädrar, och hanen kan flyga miltals för att hämta vatten åt sina ungar. Gnagare och rovdjur har ofta stora öron både för att höra bytesdjur och få en snabbare avkylning. I öknarna finns hovdjur som antiloper, dromedarer och halvåsna. Dromedarerna har införts av människan till Afrika och Australien.[1][11]
Nordafrikansk
tjocksvansskorpion
Sidvindare i Nordamerika
Ökenlöpare i Sahara
Dipodomys deserti, känguruspringmus i Nordamerika
Ökenräv i Sahara
Halvåsnor i Gobiöknen
Ökenspridning |
Ökenspridning betyder att öknars yta ökar eller att nya öknar uppstår. Ökenspridning kan orsakas av människan och/eller klimatförändringar. Termen definierades av den franske botanisten och ekologen André Aubréville (1897–1982) som när brukad mark blev öken som en följd jorderosion orsakad av människan. Han grundade sina slutsatser på studier han genomfört främst i Afrika.[12]
Vetenskapliga mätningar under de senaste årtiondena, bland annat i Afrika och Kina visar dock att öknarna snarare blir grönare och grönare. Orsakerna till detta är bland annat den ökande koldioxidhalten i atmosfären som gynnar växtligheten, och högre temperaturer gynnar växtligheten i de kallare öknarna. Dessutom sköter människan numera marken mer effektivt. Massflytt från landsbygd till städer har också givit landskapet ett tillfälle att återhämta sig.[13]
Lista över öknar |
Världens stora öknar:[1]
| Öken | Område | Area (km²) | Typ | Beskrivning |
|---|---|---|---|---|
Antarktiska öknarna | Antarktis | 13 830 000 | Kall | Steniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria |
Sahara, inklusive Nubiska öknen och Libyska öknen | Norra Afrika | 9 065 000 | Het | 70 % klipp- och stenöken och 30 % sandöken. |
Arktis | Arktis | 2 600 000 | Kall | Steniga och sandiga områden som oftast är snö- och isfria |
Arabiska öknen, inklusive Rub al-Khali och Nafud | Mellanöstern | 2 590 000 | Het | 25 % sandöken, omfattar även klipp-, grus- och stenöken |
| Australiska öknarna, inklusive Stora Victoriaöknen och Stora Sandöknen | Australien | 1 371 000 | Het | Sand, grus och stenöken med gräs |
Gobi | Centralasien | 1 295 000 | Sval | Sand- och grusöken med saltplayor samt stäpp med gräs. |
Kalahari | Södra Afrika | 930 000 | Het | Sandslätter och dyner med buskar |
Patagonien | Sydamerika | 670 000 | Sval | Grus- och sandslätter |
Syriska öknen | Mellanöstern | 520 000 | Het | |
Great Basin | Nordamerika | 492 100 | Varm | Främst klipp- och stenöken samt 1 % sandöken. |
Chihuahuan | Nordamerika | 362 600 | Varm | Busköken eller buskstäpp |
Karakum | Centralasien | 349 650 | Sval | 90 % sandöken och resten klipp- och stenöken samt saltplayor |
Coloradoplatån | Nordamerika | 336 700 | Varm | Sedimentära bergarter med platåberg. Innefattar området med Grand Canyon. |
Sonoraöknen | Nordamerika | 311 000 | Het | Bergig öken |
Kyzylkum | Centralasien | 297 850 | Sval | 50 % sandöken, Resten hårda lerslätter, klipp-, stenöken samt saltplayor. |
Taklamakan | Centralasien | 271 950 | Sval | Sand- och grusöken samt saltplayor |
Iranska öknen | Mellanöstern | 259 000 | Varm | Sand- och grusöken samt saltplayor |
Tharöknen | Asien | 253 300 | Het | 50 % sandöken och dessutom grusslätter. |
Atacamaöknen | Sydamerika | 139 860 | Varm | Sand-, sten- och grusöken, lavafält samt saltplayor |
Namiböknen | Afrika | 80 900 | Het | Stora sand- och dynområden samt grusslätter och klippöken. |
Mojaveöknen | Nordamerika | 64 750 | Varm | Klipp-, sten- och grusöken med uttorkade alkaliska sjöar och playor. |
Källor |
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r] ”Öken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6ken. Läst 29 februari 2016.
^ ”Halvöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/halv%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016.
^ ”Serir”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/serir. Läst 1 mars 2016.
^ National Geographic Society (21 januari 2011). ”Rain shadow”. National Geographic Education. http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/rain-shadow/. Läst 2 mars 2016.
^ ”Polaröken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/polar%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016.
^ ”Saltöken”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/salt%C3%B6ken. Läst 2 mars 2016.
^ National Geographic Society (19 oktober 2011). ”Desert”. National Geographic Education. http://education.nationalgeographic.org/encyclopedia/desert/. Läst 2 mars 2016.
^ Encyclopædia Britannica/Playa, geology
^ Andreas Macura. ”Larrea spp.”. Institutionen för Läkemedelskemi, Uppsala universitet. Arkiverad från originalet den 10 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070610093214/http://www.fkog.uu.se/course/essays/larrea_spp.pdf. Läst 1 mars 2016.
^ ”Welwitschia”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/welwitschia. Läst 1 mars 2016.
- ^ [a b] ”Marken & Växten - Djurliv i öknen”. Växten & Marken. Statens lantbruksuniversitet. http://www-vaxten.slu.se/ekologi/djurliv_oknen.htm. Läst 1 mars 2016.
^ ”Ökenspridning”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/%C3%B6kenspridning. Läst 29 februari 2016.
^ ”Myt att öknar sprider sig” (på sv-SE). Fokus. http://www.fokus.se/2008/09/myt-att-oknar-sprider-sig/. Läst 29 februari 2016.
Externa länkar |
Wikimedia Commons har media som rör Öken.Bilder & media
Wiktionary har ett uppslag om öken.Ordbok
Wikimedia Commons har media som rör Öken.
Wiktionary har ett uppslag om öken..mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}
|
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||
