Xrfgtjtk

.mw-parser-output .infobox{border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;color:black;margin:.5em 0 .5em 1em;padding:.2em;float:right;clear:right;width:22em;text-align:left;font-size:88%;line-height:1.6em}.mw-parser-output .infobox td,.mw-parser-output .infobox th{vertical-align:top;padding:0 .2em}.mw-parser-output .infobox caption{font-size:larger}.mw-parser-output .infobox.bordered{border-collapse:collapse}.mw-parser-output .infobox.bordered td,.mw-parser-output .infobox.bordered th{border:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless td,.mw-parser-output .infobox.bordered .borderless th{border:0}.mw-parser-output .infobox-showbutton .mw-collapsible-text{color:inherit}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedtoprow th{border:0;border-top:1px solid #aaa;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.bordered .mergedrow th{border:0;border-right:1px solid #aaa}.mw-parser-output .infobox.geography{border:1px solid #ccd2d9;text-align:left;border-collapse:collapse;line-height:1.2em;font-size:90%}.mw-parser-output .infobox.geography td,.mw-parser-output .infobox.geography th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedtoprow th{border-top:solid 1px #ccd2d9;padding:0.4em 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedrow th{border:0;padding:0 0.6em 0.2em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow td,.mw-parser-output .infobox.geography .mergedbottomrow th{border-top:0;border-bottom:solid 1px #ccd2d9;padding:0 0.6em 0.4em 0.6em}.mw-parser-output .infobox.geography .maptable td,.mw-parser-output .infobox.geography .maptable th{border:0;padding:0}

Mars
Mars sedd från Hubbleteleskopet
Uppkallad efter	Mars
Omloppsbana[1]
Epok: J2000
Aphelium	249 209 300 km 1,665 861 AU
Perihelium	206 669 000 km 1,381 497 AU
Halv storaxel	227 939 100 km 1,523 679 AU
Siderisk omloppstid	686,971 dygn 668,5991 sol
Synodisk omloppstid	779,96 dygn 2,135 julianska år
Medelomloppshastighet	24,077 km/s
Inklination	1,850° 5,65° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod	49,562°
Periheliumargument	286,537°
Månar	2
Fysikaliska data
Avplattning	0,005 89 ± 0,000 15
Ekvatorradie	3 396,2 ± 0,1 km[2] 53,3 % av jordens
Polradie	3 376,2 ± 0,1 km[2] 53,1 % av jordens
Area	144 798 500 km² 28,4 % av jordens
Volym	16,318 × 1010 km³ 15,1 % av jordens[3]
Massa	6,4174 × 1023 kg 10,7 % av jordens[3]
Medeldensitet	3,934 g/cm³
Ytgravitation (ekvatorn)	3,69 m/s² 0,376 g
Flykthastighet	5,027 km/s
Siderisk rotationsperiod	1,025 957 dygn 24,622 96 h[4]
Vinkelhastighet (ekvatorn)	241,17 m/s
Axellutning	25,19°
Rektascension (nordpolen)	21 h 10 min 44 s 317,681 43°
Deklination (nordpolen)	52,886 50°
Albedo	0,15[3]
Yttemperatur	Min: 186 K  (−87 °C) Medel: 227 K  (−46 °C) Max: 268 K[4]  (−5 °C)
Skenbar magnitud	+1,8 till −2,91[3]
Atmosfär
Yttryck	0,7–0,9 kPa
Sammansättning	95,72 % koldioxid 2,7 % kväve 1,6 % argon 0,2 % syre 0,07 % kolmonoxid 0,03 % vattenånga 0,01 % kväveoxid 2,5 ppm neon 300 ppb krypton 130 ppb formaldehyd 80 ppb xenon 30 ppb ozon 10 ppb metan
Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen

Mars (symbol: ) är den fjärde planeten från solen och solsystemets näst minsta planet. Den har fått sitt namn efter den romerska krigsguden Mars och kallas ibland för "den röda planeten" på grund av sitt rödaktiga utseende. Den röda färgen beror på stora mängder järnoxid (rost) som finns fördelat över ytan och i atmosfären. Mars är en av de fyra stenplaneterna och har en tunn atmosfär som till största delen består av koldioxid. Ytan är täckt av kratrar av olika storlekar likt månen, men Mars har precis som jorden även många vulkaner, dalgångar, vidsträckta slätter och iskalotter vid polerna.

Under stora delar av Mars historia skedde långvariga vulkanutbrott vilka bland annat skapade Olympus Mons, solsystemets högsta berg. De stora utbrotten har sedan länge upphört, men på ett fåtal platser bedöms mindre utbrott ha skett för endast ett par miljoner år sedan. Då detta är en kort period i ett geologiskt perspektiv förmodas planeten kunna ha en viss kvarvarande geologisk aktivitet än idag. Till skillnad från jorden har dock Mars ingen aktiv plattektonik och inget globalt magnetfält.

Mars kan utan problem observeras på natthimlen med blotta ögat. Dess skenbara magnitud når som mest -2,9 vilket endast överträffas av solen, månen och Venus. Den har en tydlig röd ton som fascinerat människan i årtusenden. Vissa delar av året då Mars befinner sig långt från jorden kan även Jupiter vara ljusare.

Tidiga observatörer av Mars tolkade delar av dess morfologi med stor fantasi, kanske på grund av den mystik som omgav planeten och i viss mån fortfarande gör det. Bland annat hade man sett konstgjorda kanaler, pyramider, skulpterade ansikten och regioner som säsongvis täcktes med vegetation. Senare skulle det visa sig att allt detta var illusioner och att Mars är en obebodd och torr planet. Man tror dock att det en gång funnits stora mängder fritt vatten på Mars, och att en hel del av det finns kvar än idag i form av is, både över och under ytan.

Senare forskning har visat att Mars har ett mer jordliknande klimat, med 120.000 års mellanrum och rinnande vatten.^[5] Detta beror på att Mars axel tidvis lutar mycket kraftigt och stora mängder is smälter vid polerna.

Mars har två månar, Phobos och Deimos, vilka båda är små och har en oregelbunden form. Månarna, vars namn är grekiska och betyder skräck och fruktan, förmodas vara infångade asteroider.

Fysiska |

Mars diameter är ungefär hälften så stor som jordens och massan är ungefär en tiondel så stor. Samtidigt har Mars en ungefär dubbelt så stor diameter som månen och tio gånger större massa. Storleksmässigt ligger Mars alltså nästan mitt emellan jorden och månen. Mars totala yta är marginellt mindre än de delar av jorden som är täckta av land. Densiteten är den lägsta av alla stenplaneter i solsystemet. Trots att solsystemets minsta planet Merkurius har både mindre diameter och lägre massa än Mars är ytgravitationen något lägre på Mars på grund av den låga densiteten. Detta innebär att ett föremål eller en person skulle ha mindre tyngd på Mars än på någon av de andra planeterna.

Omloppsbana och rotation |

Mars befinner sig ungefär 1,5 AU (230 miljoner km) från solen och har en ovanligt oval omloppsbana med en excentricitet så hög som 0,093. Detta kan jämföras med jordens 0,016 och är den näst högsta excentriciteten av alla planeter i solsystemet efter Merkurius. Ett dygn på Mars är marginellt längre än på jorden: 24 timmar, 39 minuter och 35 sekunder (det sideriska dygnet är cirka 2 minuter kortare); ett år på Mars är 687 jord-dygn och 668,6 mars-dygn.

Axelns lutning på 25,19° gör att Mars precis som jorden har tydliga årstider vilka dock varar nästan dubbelt så länge som jordens årstider på grund av det längre året. Mars axellutning varierar kraftigt med tiden till skillnad från jordaxelns lutning som är ganska stabil på grund av dragningskraften från månen. För drygt fem miljoner år sedan anses axeln ha lutat över 45° och den kan tidigare ha haft en betydligt större lutning än så.^[6] En sådan kraftig lutning resulterar i att polerna får betydligt högre maxtemperaturer än ekvatorn och det spekuleras i att Mars omfattande polarisar i större eller mindre omfattning sublimerar och förflyttas mot ekvatorn under perioder av hög axellutning.^[7][8] Avståndet mellan Mars och jorden varierar från 55,76 miljoner km upp till 400 miljoner km.

Geologi |

Marsytan består framförallt av basalt, något man känner till från de marsmeteoriter som har samlats in samt genom observationer från rymdfarkoster. Det finns vissa tecken som tyder på att en del av Mars yta kanske är mer silikatrik än typiskt basalt och att dessa mineral skulle kunna påminna om andesit på jorden. En stor del av ytan täcks av ett djupt lager finfördelat stoft som bland annat innehåller mycket järn(III)oxid vilket ger Mars dess rödaktiga färg.

Observationer utförda av Mars Global Surveyor av Mars magnetfält visar att en del av planetens yta är magnetiserad trots att Mars inte idag har något globalt magnetfält. Denna magnetisation har blivit jämförd med jordens magnetiska linjemönster funna på havets botten. En hypotes, publicerad 1999^[9], är att denna magnetism är bevis för att det har funnits tektoniska plattor på Mars under dess tidigaste period. År 2005 kunde man efter fortsatta kartläggningar av magnetfältet förstärka fallet för tektonism^[10] men det ännu inte fastställt om Mars verkligen hade en tidig period med tektonik eller inte.

Enligt modeller av planetens inre består kärnan till större delen av järn med 15–17 % svavel. Den 2 960 km stora kärnan anses vara delvis smält med ungefär dubbelt så mycket lätta ämnen som jordens kärna. Runt kärnan finns en tjock mantel av silikater som har skapat många av de tektoniska och vulkaniska särdrag Mars uppvisar. Numera tycks dock Mars vara nästan geologiskt död även om vissa tecken finns på att sparsam vulkanisk aktivitet fortfarande förekommer. Den genomsnittliga tjockleken på skorpan, som är det yttersta lagret, är ungefär 50 km och som tjockast är den 125 km.^[11]

Geologiska epoker |

Den geologiska historien på Mars delas normalt in i tre epoker:

• Den noakiska epoken (namngiven efter Noachis Terra): Ytor från den noakiska epoken är mellan 3 800 och 3 500 miljoner år gamla. De är ärrade av många stora kratrar från kollisioner med asteroider. Tharsis-platån tros ha bildats under den noakiska epoken och katastrofala översvämningar skedde under den senare delen av perioden.


• Den hesperiska epoken (namngiven efter Hesperia Planum): 3 500 miljoner till 1 800 miljoner år sedan. Under den hesperiska epoken bildades många omfattande lavaflöden och vulkaner.


• Den amazoniska epoken (namngiven efter Amazonis Planitia): 1 800 miljoner år sedan till idag. De amazoniska regionerna har få eller mycket få nedslagskratrar men är annars ganska varierade. Under den tidiga amazoniska epoken hade Mars en betydande vulkanisk aktivitet och de väldiga vulkanerna på Tharsis-platån växte till dagens giganter under den här perioden.

Geografi |

Läran om Mars yta kallas areografi. De första "aerograferna" anses vara Johann Heinrich von Mädler och Wilhelm Beer även om de är mer kända för kartläggandet av månen. De började med att en gång för alla fastställa att större delen av Mars yta var permanent samt bestämde Mars rotationsperiod. År 1840 kombinerade Mädler tio års observationer och ritade den första kartan över Mars. Istället för att ge namn till de olika särdrag på ytan som de kartlade betecknade de dem helt enkelt med bokstäver, Sinus Meridiani blev till exempel "a". I september 1877 gjorde den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli sina första detaljerade kartor över Mars. Dessa kartor skulle senare bli grogrunden för myten om kanalerna på Mars.^[12]

Idag är platser på Mars namngivna från en rad olika källor. De områden som kunde ses från jorden när Mars började kartläggas har i allmänhet fått behålla sina namn även om vissa har uppdaterats för att bättre reflektera objektets natur. På så sätt har till exempel Nix Olympia (Olympens snö) fått sitt nuvarande namn Olympus Mons (Olympusberget). Anledningen till att det fick sitt första namn är att moln ofta bildas ovanför den massiva vulkanen vilket får området att se vitt ut, det gick däremot inte att urskilja att det rörde sig om en vulkan.^[13]

Mars ekvator definieras av planetens rotation, men dess nollmeridian är precis som på jorden definierad av en godtycklig punkt. Mädler och Beer valde 1830 en linje för sina första kartor över Mars. När rymdsonden Mariner 9 sände tillbaka detaljerade bilder över Mars 1972 valdes en 500 m stor krater längs med nollmeridianen, senare kallad Airy-0, i Sinus Meridiani ("Medelviken" eller "Meridianviken") som definitionen av 0,0° longitud.^[14]

Eftersom Mars inte har några oceaner, och därför ingen havsnivå, valde man istället den höjd där lufttrycket är 610,5 Pa (ungefär 0,6 % av jordens lufttryck vid havsnivå) vid en temperatur på 0 °C. Detta tryck och temperatur motsvarar trippelpunkten hos vatten.^[15]

Vulkaner |

Mars yta är prydligt uppdelad i två områden. I söder finns lätt förhöjda högplatåer, täckta av kratrar. I norr finns plana slätter. Mellan de två finns en enorm upphöjning i Marsytan, Tharsis-platån, med väldiga vulkaner. Vulkanerna, tillsammans med kanjonen Valles Marineris, är de mest imponerande formationerna på Mars. Den största, Olympus Mons, reser sig 27 km över ytan – tre gånger högre än Mount Everest och är solsystemets högsta berg. Ytterligare tre vulkaner bildar en linje tvärs över Tharsis-platån. Marsvulkanerna släppte långsamt ut lava under miljoner år och byggde upp lager efter lager. När utbrotten avtog, och lavasjöarna på vulkanerna avsvalnade, kollapsade centrum av vulkantopparna och bildade en nedsänkt krater som kallas caldera. Calderan på Olympus Mons är 90 km i diameter. Idag är vulkanerna på Mars så vitt man vet tysta och det finns inga tecken på aktivitet som skulle kunna leda till utbrott i framtiden. Men de yttersta lavalagren är mycket unga och antyder att de var aktiva så sent som för 2 miljoner år sedan.^[16]

Med tanke på den långa tid som vulkanerna har varit aktiva, och att de haft utbrott för så kort tid sedan, är det inte troligt att de nu skulle vara helt döda. Sannolikt pågår fortfarande en begränsad och utdöende vulkanisk aktivitet på Tharsis-platån. Själva platån är väldig, över 4 000 km lång. Somliga astronomer tror att den är avlagringar av lava från miljarder år av utbrott, medan andra tror att den trycktes upp från planetens inre. Runt platån finns väldiga klyftor och raviner där marken brustit.

Kanjoner |

Solsystemets längsta kanjonområde skär fram över 4 023 km från öst till väst på Marsytan. Detta stora system av klyftor och raviner kallas Valles Marineris. Den är 644 km som bredast och 7 km som djupast. Som jämförelse kan nämnas att Grand Canyon i USA endast är 446 km lång och 2 km djup.

Valles Marineris bildades vid uppsvällningen av Tharsis-platån som orsakade att marken kollapsade där den stora kanjonen ligger idag. Vid den västra änden av Valles Marineris ligger Noctis Labyrinthus. Det är ett komplext mönster av mindre sprickor som löper åt alla håll, och kan föra tankarna till en labyrint. En annan stor kanjon är Ma'adim Valles som med sin längd på 700 km även den är betydligt större än jordens Grand Canyon.

Högplatåer och slätter |

Bortsett från vulkanerna domineras landskapet på Mars av öppna slätter och upphöjda högplatåer. Det finns ett fåtal nedslagskratrar på slätterna och i vulkanområdet, men de flesta är koncentrerade till högplatåerna. Under miljarder år har många kratrar nötts bort, varför bara de största eller de senaste numera syns. Den allra största är Hellas-bäckenet som är en av de största kratrarna i solsystemet (den största kända är Aitken-bäckenet på månen) med mer än 1 800 km i diameter och kom till vid ett väldigt nedslag sent under Mars tillkomst.

Tre artiklar publicerade i Nature i juni 2008 tog dock upp en idé från 1980-talet och menar att stora delar av den norra hemisfären i själva verket är en enda stor nedslagskrater.^[17][18] Denna skulle i så fall med sina 10 500 gånger 8 500 km vara hela fyra gånger större än Aitken-bäckenet på månen. Hypotesen säger att en himlakropp av ungefär Plutos storlek träffade Mars för omkring 4 miljarder år sedan. Denna kollision ska ha skapat den jämna Borealis-bassängen som täcker 40 % av Mars yta och förklara Mars hemisfäriska dikotomi.^[19][20]

Mars hade en gång mycket mer vatten än idag varav det mesta fanns på de lågt liggande norra slätterna. Dessa har breda kanaler och klyftor som förefaller ha bildats vid en serie katastrofala översvämningar.^[21] Även om de finns på flera platser tycks de största och mest omfattande översvämningarna ha börjat vid Tharsis-platån^[22], något som tyder på ett samband med geologisk aktivitet.

Andra områden har vindlade dalar som långsamt grävdes ut ur marken av floder. Genom att studera hur mycket erosion som åstadkommits av vatten på Mars har astronomer beräknat att det en gång fanns minst tillräckligt mycket vatten för att täcka planeten i ett 500 m djupt hav men sannolikt mer^[21]. Ett av de största mysterierna rörande Mars är frågan om vart allt detta vatten tog vägen. En del av vattnet har sannolikt svepts bort från planeten av solvinden men en stor del av det ursprungliga vattnet tros finnas kvar på Mars under ytan, kanske så mycket som motsvarande ett globalt lager på över en kilometer.^[23] Man har också sett tecken som tyder på att vatten faktiskt har flutit på Mars tämligen nyligen.^[24] Detta vatten kan dock inte behålla sin flytande form länge på grund av det låga trycket och den låga temperaturen.

Polarkalotterna |

Mars nord- och sydpol är täckta med tunna iskalotter som växer och krymper med årstiderna. Trots att de från jorden ser ut som den senares polarkalotter är de annorlunda. Den stora skillnaden är att Mars iskalotter huvudsakligen består av frusen koldioxid, den huvudsakliga gasen i Mars atmosfär. Fruset vatten finns endast på Mars nordpol *. När det är sommar på norra halvklotet på Mars får värmen från solen den norra kalotten att krympa. Samtidigt är det vinter i söder och den södra kalotten växer. Astronomer hoppas att förekomsten av vatten vid nordpolen är ett tecken på att mer vatten i frusen form finns bundet under Marsytan.

*) Bland upptäckterna från Mars Express (se nedan) kan nämnas motsvarigheten till jordens polarsken i de svaga magnetfält som trots allt finns vid Mars^[45], stora mängder vattenis vid planetens sydpol^[46] och äldre ytlager under de yngre på norra halvklotet.^[47]

Atmosfär |

Atmosfären på Mars är mycket tunnare än jordens och består huvudsakligen av koldioxid. Trycket varierar mellan mycket låga 30 Pa (0,030 kPa) på toppen av Olympus Mons upp till maximala 1,16 kPa i de lägsta delarna av Hellas Planitia, vilket ger ett globalt genomsnitt på omkring 0,6 kPa.^[25] Detta motsvarar trycket på jorden vid en altitud av 35 km^[26] och är mindre än en hundradel av trycket vid jordens yta på 101,3 kPa. Skalhöjden i Mars atmosfär är ungefär 10,8 km,^[27] vilket är högre än jordens 6 km på grund av den lägre ytgravitationen.

Mars atmosfär består av 95 % koldioxid, 3 % kväve, 1,6 % argon samt spårmängder av syre och vatten.^[3] Atmosfären innehåller förhållandevis mycket stoft med en genomsnittlig storlek på 1,5 µm och som till stor del består av järn(III)oxid, vilket ger Mars-himlen dess bleka orange-röda färg.^[28]

Mindre mängder metan (upp emot 30 ppb) har detekterats i atmosfären.^[29][30] Metan är en instabil gas på planeten och tycks kontinuerligt tillföras till atmosfären från särskilda områden på ytan i form av stora plymer.^[31][32] Dessa pågående utsläpp spekuleras kunna bero på vulkanism eller möjligen mikrobiologiska processer. Det har dock även påpekats att metan kan bildas av en icke-biologisk process kallad serpentinisation, vilken kräver vatten, koldioxid samt mineralet olivin som har konstaterats vara vanligt på Mars.

Hydrologi |

Det finns övertygande bevis om att det tidigare har runnit stora mängder vatten på Mars, inte minst fynd av mineralerna hematit och goethit antyder ett betydligt våtare förflutet.^[33] På grund av det idag låga atmosfäriska trycket kan dock vatten inte längre finnas i flytande tillstånd på Mars yta annat än tillfälligt i de allra lägst belägna områdena.^[34][35] Däremot finns stora mängder vatten i form av is, bland annat i de båda iskalotterna som till största delen anses bestå av vattenis (samt en mindre del koldioxidis).

Klimat |

Mars är en frusen öken med torrt och bitande kallt väder. Marshimlen är för det mesta klar och skär, men ibland dyker små vita moln upp. Molnen uppträder huvudsakligen runt polerna på vintern, eller i närheten av ekvatorn på sommaren. Molnen består av vatten i form av is och frusen koldioxid, och de är alltid tunna och stripiga. Vissa moln bildas då luften pressas upp över Mars gamla vulkaner. När luften strömmar över vulkanerna pressas den upp till högre och kallare höjd där den lilla fukten i luften fälls ut och bildar iskristaller. Kraftiga vindar sveper ofta över Mars yta och piskar upp stoftet till väldiga moln som kan ha en diameter på hundratals kilometer. De kan variera från en storm på en liten yta, till gigantiska som kan täcka hela planeten.^[36] Snittemperaturen på Mars är minus 60 grader Celsius. Under sommarmånaderna kan dock temperaturen längs ekvatorn öka till plus 20 grader Celsius vilket leder till att kall luft från polerna strömmar dit för att fylla igen tomrummet som bildats då den varmare luften stiger uppåt.^[37] Den 19 februari 2008 fotograferades för första gången en lavin på planetens yta.^[38] Händelsen förväntas ge kunskap om vattnets egenskaper beroende på planetens klimat.

Mars månar |

Två små månar, Phobos och Deimos, kretsar i en låg omloppsbana runt planeten Mars. Månarna består av oregelbundna klippor och kan vara asteroider som infångats av planetens gravitationsfält (likt 5261 Eureka, en av Mars trojanska asteroider).^[39] De upptäcktes 1877 av den amerikanska astronomen Asaph Hall och namngavs efter krigsguden Ares två söner i den grekiska mytologin, Phobos (skräck) och Deimos (fruktan), som medföljde sin far i strid. Ares var känd som Mars i den romerska mytologin.^[40][41]

Sett från Mars yta ter sig de båda månarna mycket annorlunda än våra upplevelser av jordens måne. Phobos, som befinner sig så nära Mars att man inte kan observera den över horisonten från hela planeten, går upp i väster, ner i öster, och upp igen efter bara 11 timmar. Eftersom Phobos befinner sig under synkron omloppsbana (där omloppstiden är lika stor som planetens rotationsperiod) kommer månen i framtiden att kontinuerligt sjunka ner i en lägre och lägre omloppsbana. Om cirka 50 miljoner år kommer den antingen att kollidera med Mars eller brytas sönder av tidvattenkrafter och bilda ett ringsystem runt Mars.^[42]

Deimos, som befinner sig precis ovanför synkron omloppsbana, går som väntat upp i öster, men väldigt långsamt. Trots att omloppsbanan är på endast 30 timmar tar det 2,7 dagar innan den går ner i väster.^[42]

Utforskningen av Mars |

Tidiga studier |

Planeten upptäcktes redan under förhistorisk tid. Den omnämndes bland annat i Kina, Egypten, Indien samt Assyrien och har en betydande plats inom förhistorisk mytologi på många platser. I de kinesiska, japanska, koreanska och vietnamesiska kulturerna kallas himlakroppen för 火星 (huoxing), vilket utläses "eldstjärna". Namnet refererar till den kinesiska filosofin om att naturfenomen kan delas upp i de fem elementen. Eftersom Mars är synlig för blotta ögat har planeten varit känd sedan långt före antiken. Människor har använt sig av teleskop för att studera Mars sedan 1600-talet, men de tidiga teleskopen var allt för små för att visa några detaljer på dess yta. Den förste som observerade något mönster på ytan var Christiaan Huygens, som såg en stor mörk triangel på Mars yta. Han beräknande också Mars-dygnet. Han var också den förste som såg sydkalotten och inte förrän 1704 såg man nordkalotten. William Herschel, kunglig astronom åt Georg III riktade ofta sitt teleskop mot Mars. Han ansåg att de vita polarkalotterna var snö och beräknade planetens rotationstid till 24 timmar och 37 minuter. I ett anförande för Royal Society 1784 förklarade Herschel både att Mars hade en atmosfär och att planeten hade invånare.^[43]

"Kanalerna på Mars"

1877 publicerade Giovanni Schiaparelli, chef för observatoriet i Milano, den första detaljerade kartan av Mars. Enligt honom var det möjligt att urskilja 79 linjer, canali, som sammanband fläckar på planetens yta. Schiaparelli var öppen både för att dessa linjer var floder eller att de var skapade av någon, kanaler. Detta väckte stor uppmärksamhet eftersom det innebar att Mars hade varit eller ännu var hemvist för en avancerad civilisation. En av dem som greps av kanalfeber var den amerikanske amatörastronomen Percival Lowell som flyttade till Flagstaff, Arizona och uppförde ett eget observatorium där. Han blev en kraftig förespråkare för tanken på intelligent liv på Mars och utgav tre böcker i ämnet, Mars (1895), Mars and Its Canals (1906), and Mars As the Abode of Life (1908). Lowell var medveten om att inte alla astronomer kunde urskilja några kanaler på Mars men detta menade han berodde på dålig sikt för observatorier på andra platser. I sitt eget observatorium kunde han urskilja 200 kanaler och gav dem latinska namn. Lowell menade att dessa kanaler hade grävts av en avancerad civilisation för att överleva - Mars låga gravitation innebar att vattnet avdunstade ut i rymden och marsianerna hade därför grävt kanaler för att avleda vatten från polarområdena till sina jordbruk.^[44]

Debatten om kanalerna på Mars varade tills de första rymdsonderna sände tydliga bilder av Mars, vilka visade att kanaler inte fanns.

Rymdsonder |

Mariner 4,6,7 och 9: Ett flertal rymdsonder har sänts till Mars, inkluderat kretsare, landare och rover (strövare). Den första rymdsonden att nå Mars var Mariner 4, uppskjuten 1964. Den lyckades sända hem 21 bilder från ytan, och dessa bilder spräckte alla teorier om att Mars skulle ha några intelligenta livsformer. De första farkosterna som lyckades landa på Mars yta var Mars 2 och 3. Mars 3 var den enda som fungerade, och det endast i 20 sekunder.Efter Mariner 4 lyckades både Mariner 6 och 7 med att flyga förbi Mars, men var och en av dessa tre sonder missade alla de stora vulkanerna och ravinerna. Den första sonden som lyckades fotografera dessa var Mariner 9. Mariner 9 lade sig i omloppsbana 1971, där den kartlade hela Marsytan.

Viking: Efter upptäckterna som gjordes med Mariner 9 ville man landa på ytan för att leta efter liv.Viking-sonderna sändes upp 1975 och kom fram 1976. Viking 1 landade på ett område som kallas Chryse Planitia (guldfälten). Dess första bilder visade ett stenigt ökenlandskap med en skär himmel. Viking 2 landade den 3 september. Den landade på Utopia Planitia.

Phobos 1 och 2: Efter det ganska lyckade Marsprogrammet (Mars 2, 3) sände Sovjet år 1988 Phobos 1 och 2 till Mars för att studera dess månar Phobos och Deimos. Man förlorade kontakten med Phobos 1 på dess väg till Mars. Phobos 2 lyckades med att fotografera Mars och månen Phobos, däribland bilder med både Phobos och Mars i samma bild.

Mars Global Surveyor: Efter misslyckandet med Mars Observer år 1992 tog NASA snabbt fram Mars Global Surveyor. Denna rymdsond var den första marssonden på två decennier som lyckades genomföra det den var avsedd för. Man sköt upp sonden den 7 november 1996, och gick in omloppsbana 12 september 1997. I mars 1999, efter att i ett och ett halvt år arbetat med att komma i cirkulär bana, kunde huvuduppdraget påbörjas. Uppdraget var att från en låg höjd kartlägga hela Mars yta med hjälp av kameror. Detta klarade den på ett Mars-år (drygt två jordår). Mars Global Surveyors huvuduppdrag slutade 31 januari 2001 och den arbetade på övertid till november 2006 då kontakten förlorades.

Mars Pathfinder: Mars Pathfinder, som sköts upp en månad efter Mars Global Surveyor, landade den 4 juli 1997. Dess landningsplats var en uttorkad havsbotten på Mars norra hemisfär kallad Ares Vallis, vilket tillhör de stenigaste områdena på Mars. Pathfinder hade med sig en liten radiostyrd bil kallad Sojourner. Sojourner undersökte markprover.

Efter succéerna med Mars Global Surveyor och Mars Pathfinder följde två år av misslyckanden, 1998 och 1999, med den japanska rymdsonden Nozomi och NASA:s Mars Climate Orbiter, Mars Polar Lander, och Deep Space 2.

Mars Express: Den 2 juni 2003 sköts Europeiska rymdorganisationens rymdsond Mars Express upp från Bajkonur. Mars Express bestod av Mars Express Orbiter och dess landare Beagle 2. .Mars Express Orbiter gick in i omloppsbana 25 december 2003 och Beagle 2 gick in i Mars atmosfär samma dag. Men när man skulle kontakta Beagle 2 gick det inte, eftersom Beagle hade kraschat. Mars Express Orbiter fungerade dock väl, och ger fortfarande (januari 2013) bra mätningar bland annat med det svenska instrumentet Aspera från Institutet för rymdfysik. Bland upptäckterna från Mars Express kan nämnas motsvarigheten till jordens polarsken i de svaga magnetfält som trots allt finns vid Mars^[45], stora mängder vattenis vid planetens sydpol^[46] och äldre ytlager under de yngre på norra halvklotet.^[47]

MER-A och MER-B: Kort efter Mars Express sände Nasa ett par tvillingrobotar som skulle röra sig över planeten. Deras uppdrag skulle vara en del i Mars Exploration Rover Mission. Den 10 juni 2003 sköts MER-A (Spirit) upp. Den gjorde en lyckad landning i Gusevkratern (som förmodligen är gammal havsbotten) 3 januari 2004. Rovern (strövaren) skulle undersöka stenar och yta för att fastställa områdets vattenhistoria. Den 8 juli 2003 sköts den andra rovern, MER-B (Opportunity), upp. Den landade 24 januari 2004 i Meridiani Planum för att göra liknande arbete.

Mars Reconnaissance Orbiter: Den 12 augusti 2005 sköts Mars Reconnaissance Orbiter upp mot Mars för att göra ett tvåårigt vetenskapligt arbete. En stor del av uppdraget består av att hitta framtida landningsplatser för landare och bemannade färder. Den gick in i omloppsbana runt Mars 10 mars 2006

Curiosity: Den 26 November 2011 skickade Nasa ut en Atlas V 541 raket med rymdsonden Curiosity som landade på Mars den 6 Augusti 2012. Dess uppdrag är bland annat att utforska tecken på liv.

Människor på Mars |

Det har nämnts att människan redan nästa decennium kan åka till Mars. Det är mycket osannolikt att det kommer att hända före år 2020 på grund av farorna på en så lång färd bort. NASA:s vision är att det senast 2025 ska stå en människa på Mars. Detta ambitiösa projekt kommer att kräva mycket planering. ESA har som mål att sända människor senast 2030 genom sitt Aurora Exploration Programme ^[48] där Mars-500 är ett inledande projekt. Det propageras av vissa, till exempel Robert Zubrin, att göra Mars mer jordliknande genom "terraformning" vilket de menar på lång sikt skulle skapa hav och en andningsbar atmosfär på Mars.^[49] Dessa planer har av vissa tolkats som orealistiska och jämförts med science fiction.^[50]

Projektet Mars One har som mål att etablera en permanent mänsklig bosättning på planeten Mars år 2023. Uppskjutningen planeras den 14 september 2022 och landningen beräknas äga rum i april 2023. Färden till Mars kommer att gå att följa live via video dygnet runt på Internet.^[51]

Marsianska mysterier |

Ansiktet på Mars |

När Viking 1 1976 fotograferade kullarna och taffelbergen i den västra delen av Arabia Terra i Cydonia, så upptäcktes en formation som liknade ett mänskligt ansikte. Detta ansikte ansågs av somliga kunna vara en skapelse av intelligenta varelser. Ända fram till 2001 trodde ett stort antal människor fortfarande att det inte var någon naturformation, men detta år kom en ny högupplöst bild från en rymdsond i omloppsbana runt Mars där formationen såg ut som vilket berg som helst. Denna bild visade att det var skuggor som orsakat det ansiktsliknande foto som Viking 1 tog 1976. I detta område finns det en plats som kallas Cydonia Mensae.

Mars i fiktion |

Som jordens näst närmaste granne (Venus ligger närmare) i solsystemet, och den mest jordlika, har Mars länge fascinerat författare av olika kaliber, och ett stort antal böcker och filmer utspelar sig där. Några filmer om Mars är Mars Attacks, Red Planet, Total Recall, Mission to Mars och The Martian. Även i dataspelsvärlden har Mars skapat intresse då den populära DOOM-serien till stor del utspelas där.

I böcker är Mars huvudmiljö i till exempel Tarzanskaparen Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter. I H.G. Wells bok Världarnas krig, som också filmats, och som framfördes i ett mycket realistiskt hörspel i radion i USA 1938 (vilket vållade panik, då det av vissa togs för sanning) nämns att de invaderande varelserna skulle ha kommit från Mars. Ray Bradbury har skrivit en novellsamling; Invasion på Mars, som också blivit film med bland andra Rock Hudson. Dennis Wheatley har också skrivit en bok med marsanknytning, Fångar på Mars. Den hör dock inte till hans mest kända verk. Birger Sjöbergs sång "Om kanalerna på Mars" (Fridas bok, 1922) innehåller orden: "I en kväll så klar, när vindar draga svala / med en ljuvlig doft, jag ej minns namnet på, / vi på bänken om de små kanaler tala, / som i Marsplanetens magra marker gå, / ...". Den kanske bäst faktaunderbyggda och mest engagerande skildringen av marskolonisering är Kim Stanley Robinsons marstrilogi (Red Mars 1993, Green Mars 1994 och Blue Mars 1996).

Referenser |

Noter |

1. 
   ^ Yeomans, Donald K. (13 juli 2006). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007.  — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Mars" and "Center: Sun".
   


2. ^ [a b] Seidelmann, P. Kenneth (5 april 2007). ”Report of the IAU/IAG Working Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy "98" (3): ss. 155–180. doi:10.1007/s10569-007-9072-y. http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 28 augusti 2007. 
   


3. ^ [a b c d e] David R. Williams (1 september 2004). ”Mars Fact Sheet”. National Space Science Data Center. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/marsfact.html. Läst 24 juni 2006. 
   


4. ^ [a b] ”Mars: Facts & Figures”. NASA. http://solarsystem.jpl.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Mars&Display=Facts&System=Metric. Läst 6 mars 2007. 
   


5. 
   ^ Eliasson, Carina. ”Mer vatten på Mars än man tidigare trott - Göteborgs universitet”. Göteborgs universitet. http://science.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter%2520Detalj//mer-vatten-pa-mars-an-man-tidigare-trott.cid1311272. Läst 14 juli 2015. 
   


6. 
   ^ J. Laskar et al. (2004), Long term evolution and chaotic diffusion of the insolation quantities of Mars, Icarus, 170, 343–364
   


7. 
   ^ B. Jakosky & M. Carr (1985), Possible precipitation of ice at low latitudes of Mars during periods of high obliquity, Nature, 315, 559–561
   


8. 
   ^ M. Mischna et al. (2003), On the orbital forcing of Martian water and CO2 cycles: A general circulation model study with simplified volatile schemes, J. Geophys. Res., 108(E6), 5062
   


9. 
   ^ J. Connerney et al. (1999), Magnetic Lineations in the Ancient Crust of Mars, Science, 284, 794–798
   


10. 
    ^ J. Connerney et al. (2005), From the Cover: Tectonic implications of Mars crustal magnetism, Proc. Natl. Acad. Sci. USA, 102, 14970-14975
    


11. 
    ^ Dave Jacqué (2004-03-18). ”APS X-rays reveal secrets of Mars' core”. Argonne National Laboratory. http://www.anl.gov/Media_Center/News/2003/030926mars.htm. Läst 4 november 2006. 
    


12. 
    ^ Sheehan, William (1997). ”Chapter 4 Areographers”. The Planet Mars: A History of Observation and Discovery. The University of Arizona Press. http://www.uapress.arizona.edu/onlinebks/mars/chap04.htm. Läst 10 november 2006. 
    


13. 
    ^ Van Zyl, Jan Eben. ”Get to know Mars - 1”. Johannesburg Centre, Astronomical Society of Southern Africa. Arkiverad från originalet den 23 september 2006. https://web.archive.org/web/20060923084435/http://www.aqua.co.za/assa_jhb/new/Canopus/Can2004/c044litu.htm. 
    


14. 
    ^ ”The Martian Prime Meridian -- Longitude "Zero"”. Malin Space Science Systems. http://mars.jpl.nasa.gov/mgs/msss/camera/images/01_31_01_releases/airy0/. Läst 10 november 2006. 
    


15. 
    ^ ”Topography”. Mars. http://www.crystalinks.com/mars2.html. Läst 10 november 2006. 
    


16. 
    ^ Neukum, G. et al. (2004). ”Recent and episodic volcanic and glacial activity on Mars revealed by the High Resolution Stereo Camera”. Nature 432: sid. 971–979. http://dx.doi.org/10.1038/nature03231. 
    


17. 
    ^ Yeager, Ashley (19 juli 2008). ”Impact May Have Transformed Mars”. ScienceNews.org. http://www.sciencenews.org/view/generic/id/33622/title/Impact_may_have_transformed_Mars_. Läst 12 augusti 2008. 
    


18. 
    ^ Sample, Ian (26 juni 2008). ”Cataclysmic impact created north-south divide on Mars”. Science @ guardian.co.uk. http://www.guardian.co.uk/science/2008/jun/26/mars.asteroid?gusrc=rss&feed=science. Läst 12 augusti 2008. 
    


19. 
    ^ ”Giant Asteroid Flattened Half of Mars, Studies Suggest”. Scientific American. http://www.sciam.com/article.cfm?id=giant-asteroid-flattened. Läst 27 juni 2008. 
    


20. 
    ^ ”Huge Meteor Strike Explains Mars’s Shape, Reports Say”. New York Times. http://www.nytimes.com/2008/06/26/science/space/26mars.html?em&ex=1214712000&en=bd0be05a87523855&ei=5087%0A. Läst 27 juni 2008. 
    


21. ^ [a b] Carr, M. H., Water on Mars, Oxford Univ. Press, New York, 1996
    


22. 
    ^ Jakosky, Bruce M. och Phillips, Roger J. (2001). ”Mars' volatile and climate history”. Nature 412: sid. 237–244. http://dx.doi.org/10.1038/35084184. 
    


23. 
    ^ Hoffman, Nick (2000). White Mars: A New Model for Mars' Surface and Atmosphere Based on CO₂. "146". sid. 326–342. http://dx.doi.org/10.1006/icar.2000.6398. 
    


24. 
    ^ Christensen, Philip R. (2003). ”Formation of recent martian gullies through melting of extensive water-rich snow deposits”. Nature 422: sid. 45–48. 
    


25. 
    ^ Bolonkin, Alexander A. (2009). Artificial Environments on Mars. Springer Berlin Heidelberg. ISBN 9783642036293 
    


26. 
    ^ Nancy Atkinson (17 juli 2007). ”The Mars Landing Approach: Getting Large Payloads to the Surface of the Red Planet”. http://www.universetoday.com/2007/07/17/the-mars-landing-approach-getting-large-payloads-to-the-surface-of-the-red-planet. Läst 18 september 2007. 
    


27. 
    ^ Carr, Michael H. (2006). The surface of Mars. "6". Cambridge University Press. sid. 16. ISBN 0521872014 
    


28. 
    ^ Lemmon, M. T. (5 april 2004). ”Atmospheric Imaging Results from Mars Rovers”. Science "306" (5702): ss. 1753–1756. doi:10.1126/science.1104474. PMID 15576613. 
    


29. 
    ^ Formisano, V.; Atreya, S.; Encrenaz, T.; Ignatiev, N.; Giuranna, M. (2004). ”Detection of Methane in the Atmosphere of Mars”. Science 306: sid. 1758–1761. doi:10.1126/science.1101732. PMID 15514118. 
    


30. 
    ^ "Mars Express confirms methane in the Martian atmosphere" - March 30, 2004 ESA Press release. URL accessed March 17, 2006.
    


31. 
    ^ Mumma, Michael J. (20 februari 2009). ”Strong Release of Methane on Mars in Northern Summer 2003”. Science "323" (5917): ss. 1041–1045. doi:10.1126/science.1165243. PMID 19150811. http://images.spaceref.com/news/2009/Mumma_et_al_Methane_Mars_wSOM_accepted2.pdf. 
    


32. 
    ^ Hand, Eric (21 oktober 2008). ”Plumes of methane identified on Mars”. Nature News. http://esse.engin.umich.edu/psl/PRESS/Mars/NatureNews_2008.pdf. Läst 2 augusti 2009. 
    


33. 
    ^ NASA (March 3, 2004). ”Mineral in Mars 'Berries' Adds to Water Story”. Pressmeddelande. Läst 13 juni 2006. Arkiverad från originalet den 9 november 2007.
    


34. 
    ^ Heldmann, Jennifer L. (7 maj 2005). ”Formation of Martian gullies by the action of liquid water flowing under current Martian environmental conditions” (PDF). Journal of Geophysical Research "110": s. Eo5004. doi:10.1029/2004JE002261. http://daleandersen.seti.org/Dale_Andersen/Science_articles_files/Heldmann%20et%20al.2005.pdf. Läst 17 september 2008.  'conditions such as now occur on Mars, outside of the temperature-pressure stability regime of liquid water' ... 'Liquid water is typically stable at the lowest elevations and at low latitudes on the planet because the atmospheric pressure is greater than the vapor pressure of water and surface temperatures in equatorial regions can reach 273 K for parts of the day [Haberle et al., 2001]'
    


35. 
    ^ ”NASA har hittat flytande vatten på Mars”. Feber / Vetenskap. http://feber.se/vetenskap/art/335618/nasa_har_hittat_flytande_vatte/. Läst 22 november 2015. 
    


36. 
    ^ ”Planet Gobbling Dust Storms”. Science @ NASA. Arkiverad från originalet den 13 juni 2006. https://web.archive.org/web/20060613062647/http://science.nasa.gov/headlines/y2001/ast16jul_1.htm. Läst 7 juni 2019. 
    


37. 
    ^ Duncan John (2007). Astronomi - Din guide till universum. Storbritannien: Parragon Publishing Ltd., sid. 103. ISBN 978-1-4054-8916-4.
    


38. 
    ^ DN - Islavin fotograferad på Mars
    


39. 
    ^ ”Close Inspection for Phobos”. ESA website. http://sci.esa.int/science-e/www/object/index.cfm?fobjectid=31031. Läst 13 juni 2006. 
    


40. 
    ^ ”Ares Attendants: Deimos & Phobos”. Greek Mythology. http://www.theoi.com/Olympios/AresAttendants.html. Läst 13 juni 2006. 
    


41. 
    ^ Hunt, G. E.; Michael, W. H.; Pascu, D.; Veverka, J.; Wilkins, G. A.; Woolfson, M. (1978). ”The Martian satellites - 100 years on”. Quarterly Journal of the Royal Astronomical Society, Quarterly Journal 19: sid. 90–109. 
    


42. ^ [a b] Arnett, Bill (20 november 2004). ”Phobos”. nineplanets. http://www.nineplanets.org/phobos.html. Läst 13 juni 2006. 
    


43. 
    ^ Seth Shostak (1998). Sharing the Universe. Perspectives on Extraterrestrial Life.. Berkeley: Berkely Hill Books. sid. 22. ISBN 0-9653774-3-1 
    


44. 
    ^ Seth Shostak (1998). Sharing the Universe. Perspectives on Extraterrestrial Life.. Berkeley: Berkely Hill Books. sid. 23–24. ISBN 0-9653774-3-1 
    


45. 
    ^ Ekvatorssken på Mars fascinerar, ESA pressmeddelande 15 mars 2006, baserat på Plasma Acceleration Above Martian Magnetic Anomalies, Science, vol. 311, nr. 5763, s. 980–983 (2006).
    


46. 
    ^ Mars Express radar pejlar vattenmängden vid Mars sydpol, ESA pressmeddelande 15 mars 2007
    


47. 
    ^ Vetenskapsmän från Mars Express hittar ett annorlunda Mars under ytan, ESA pressmeddelande 13 december 2006
    


48. 
    ^ ”Aurora's origins”. ESA. 2006. http://www.esa.int/SPECIALS/Aurora/SEMZOS39ZAD_0.html. Läst 19 juni 2008. 
    


49. 
    ^ Zubrin, Robert; McKay, Christopher (1993). ”Technological Requirements for Terraforming Mars”. http://www.users.globalnet.co.uk/~mfogg/zubrin.htm. 
    


50. 
    ^ Robert Park (2002). Voodoo Science: The road from foolishness to fraud. sid. 85. ISBN 0-19-860443-2 
    


51. 
    ^ http://robotnyheter.se/2012/06/06/2023-landar-forsta-manniskorna-pa-mars-utan-returbiljett/
    

Se även |

• Planeterna i Zodiaken

Externa länkar |

.mw-parser-output .ccbox{clear:right;float:right;margin:.5em 0 .5em 1em;width:21.5em;border-spacing:0;border:1px solid #aaa;background-color:#f9f9f9;padding:0;font-size:90%;color:black;text-align:left}.mw-parser-output .clogo{float:left;margin:.4em .7em .5em .6em}

• Kidscosmos - Mars Opposition


• NASA - Explore Mars

.mw-parser-output table.navbox{border:#aaa 1px solid;width:100%;margin:auto;clear:both;font-size:88%;text-align:center;padding:1px}.mw-parser-output table.navbox+table.navbox{margin-top:-1px}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output table.navbox th{text-align:center;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox-thlinkcolor .navbox-title a{color:inherit}.mw-parser-output .nowraplinks a,.mw-parser-output .nowraplinks .selflink{white-space:nowrap}.mw-parser-output .navbox-group{white-space:nowrap;text-align:right;font-weight:bold;padding-left:1em;padding-right:1em}.mw-parser-output .navbox,.mw-parser-output .navbox-subgroup{background:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-list{border-color:#fdfdfd}.mw-parser-output .navbox-title,.mw-parser-output table.navbox th{background:#b0c4de}.mw-parser-output .navbox-abovebelow,.mw-parser-output .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-title{background:#d0e0f5}.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-group,.mw-parser-output .navbox-subgroup .navbox-abovebelow{background:#deeafa}.mw-parser-output .navbox-even{background:#f7f7f7}.mw-parser-output .navbox-odd{background:transparent}

v • r Mars Areografi Allmänt Albedoformationer • Atmosfär • Kanaler • Klimat • Vatten • Liv • North Polar Basin • Kaosterräng Regioner Cydonia • Planum Boreum • Planum Australe • Cerberus-hemisfären • Vastitas Borealis • Iani Chaos • Kvadranter • Tharsis • Ultimi Scopuli • Eridaniasjön • Olympia Undae • Elysium Planitia Vulkaner Berg Alba Mons • Albor Tholus • Arsia Mons • Ascraeus Mons • Biblis Tholus • Elysium Mons • Hecates Tholus • Olympus Mons • Pavonis Mons • Syrtis Major Planum • Tharsis • Tharsis Montes Dalar Valles Marineris Kratrar Catenae • North Polar Basin • Hellas Planitia • Argyre Planitia • Schiaparelli • Gusev • Eberswalde • Bonneville • Eagle • Endeavour • Endurance • Erebus • Victoria • Gale • Galle • Ibragimov • Santa Maria Areologi Karbonater • Sfäruliter • Gejsrar • Swiss cheese Mars-portalen Månar Phobos • Deimos  · Upptäckt Utforskning Historiska och nutida Fobosprogrammet • Marsprogrammet • Marinerprogrammet • Vikingprogrammet • Mars Observer • Mars Pathfinder • Mars Climate Orbiter • Mars Polar Lander • Deep Space 2 • Mars Scout Program (Phoenix • MAVEN) • Mars Odyssey • Mars Express (Beagle 2) • Mars Exploration Rover Mission (Spirit • Opportunity) • Mars Global Surveyor • Mars Reconnaissance Orbiter • Curiosity • Fobos-Grunt • Mangalyaan • ExoMars Trace Gas Orbiter (Schiaparelli) • Insight • Marslandning • Artificiella objekt på Mars Framtida Bemannade Marsexpeditioner • Kolonisering av Mars • Terraformering av Mars • Mars One • Mangalyaan 2 Observation Utforskningen av Mars historia • Martianska kanaler Astronomi Förmörkelser Solförmörkelser på Mars Transit Deimos • Phobos • Jorden • Merkurius • Venus Marsmeteoriter Marsmeteorit • ALH84001 • Chassigny • Kaidun • Shergotty • Nakhla Andra ämnen Marskorsande asteroider • Mars trojaner • Dariankalendern • Tid på Mars • Mars Society • Flashline Mars Arctic Research Station • Haughton–Mars Project • Mars to Stay • Mars flagga • Mars i fiktion • Marshavshypotesen • Caves of Mars Project Solsystemet

v • r Mars månar Phobos · Deimos Mars · Solsystemet

v • r Solsystemet Solen • Heliosfären Centralstjärna Solen Planeter Merkurius · Venus · Jorden · Mars · Jupiter · Saturnus · Uranus · Neptunus Noterbara småplaneter Ceres · Vesta · Gaspra · Ida · Apophis · Kalliope Dvärgplaneter Ceres · Pluto · Haumea · Makemake · Eris Månar Jordens · Mars · Jupiters · Saturnus · Uranus · Neptunus · Plutos · Haumeas  · Eris Planetariska ringar Jupiter · Saturnus · Uranus · Neptunus · Chariklo · Chiron · Rhea Små solsystemsobjekt Asteroider (småplaneter) Grupper och familjer Vulkanasteroid · Jordnära objekt (Aten-asteroid · Apollo-asteroid · Amor-asteroid) · Asteroidbältet Trojansk asteroid · Jordens trojaner · Mars trojaner · Jupiters trojaner · Centaur · Uranus trojaner · Neptunus trojaner · Asteroidmåne · Meteoroid · Pallas · Juno · Vesta · Hygiea Se även: Lista över småplaneter · Betydelser av småplanetsnamn · Uttal av småplanetsnamn Transneptunska objekt (TNO) Kuiperbältet Plutino Orcus · Ixion Cubewano 2002 UX25 · Varuna · 15760 Albion · 2002 TX300 · Quaoar · Huya| · 2002 AW197 · 2014 MU69 Scattered disc (SDO) 2002 TC302 · 2004 XR190 · Sedna Kometer Lista över periodiska kometer · Lista över icke-periodiska kometer · Damokloid · Hills moln · Oorts kometmoln Solsystemets upptäckt och utforskning

Auktoritetsdata • VIAF: 316741886 • LCCN: sh85081548 • GND: 4037687-4 • SUDOC: 029043387 • BNF: cb120752119 (data) • NDL: 00565094 • NKC: ph117831